Magdalena Andersson är nu officiellt Sveriges statsminister. Den första kvinnliga, dessutom, vilket är något vi kommer få höra otaliga gånger de närmaste timmarna och dagarna. Journalisterna var förstås väldigt intresserad av Anderssons känsloliv efteråt.

Men politiken är och förblir densamma, och det är förstås detta som är problemet. Socialdemokraterna, som under Anderssons ledning vill försöka framställa sig som något slags nytt och fräscht parti, har två nya slogans som de försöker banka in i offentlighetens medvetande: ”Sverige kan bättre” och ”Nu tar vi tillbaka kontrollen”.

Båda är märkliga för att komma från ett parti som regerat i snart två mandatperioder. Tro tusan att Sverige kan bättre, men då måste ju det politiska ledarskapet bytas ut. Och ta tillbaka kontrollen från vem då? Sig själva? S använder sig av klassiska oppositionsslogans, vilket är udda och märkligt men som tidigare konstaterat inte nödvändigtvis ett misstag. Det är väl det kort, vid sidan om det utslitna SD-kortet, de har att spela.

Någon kontroll över statsbudgeten ser Partiet åtminstone inte ut att ha, sedan Centerpartiet aviserade att de inte tänker rösta för regeringens budgetproposition. Därmed är vägen öppen för de budgetförändringar på 20 miljarder som M, KD och SD förhandlat fram, vilket innebär förstärkningar på rättsväsendet, sänkt drivmedelsskatt och ingen familjevecka. Socialdemokraterna skulle för tredje gången sedan 2014 få regera på en oppositionsbudget, eller åtminstone förändringar som drivits igenom av oppositionspartierna.

Det blir parodiskt när Magdalena Andersson på pressträffen efter omröstningen proklamerar att om folket vill ha ordning och reda ska de rösta på Socialdemokraterna i nästa val. Visst, hon är politiker och kan inte förväntas säga något annat. Men den skriande bristen på självkritik är fullkomligt outhärdlig vid det här laget.

Oppositionens slutsats inför omröstningen var att Sverige inte kan styras så här framöver. Det är bara att hålla med. Vi har en mycket svag regering som genom Löfvens så kallade mästerförhandlarkonster har gått ned i ett slags politiskt spagat genom att behöva stöd från två motpoler i den ekonomiska politiken, V och C. Det är en regering där koalitionspartiet MP hotar att hoppa av så fort något beslut går dem emot och som driver en politik som helt saknar en röd tråd eftersom den är framförhandlad med partier med diametralt olika åsikter om i vilken riktning Sverige ska gå.

Det är faktiskt pinsamt. Genant. Genom kohandel lyckades Andersson bli vald till statsminister, men hon lyckas inte ens få igenom sin första budget. Det är alltså denna person som ska vända på stenar och ”ta tillbaka kontroll” över Sverige.