”Det är saligare att ge än att ta”, sade Jesus (Apostlagärningarna 20:35). Som vuxen med små barn hemma är det bara att instämma, särskilt under julen. Att se de där glittrande ögonen när paketen ligger under granen påminner en om när man själv var barn och hade en pirrande känsla i magen. Julen förde något magiskt med sig.

Det finns passager i Bibeln som är svårsmälta när det kommer till Jesus uppmaning att ge till andra. Det kan nästan verka som att Jesus vill att vi över huvud taget inte ska tänka på oss själva och våra närmaste utan ge allt till främlingar.

Så enkelt är det emellertid inte. I första timotheusbrevet 5:8 står att det åvilar familjeförsörjaren att se till att den egna familjen har det den behöver. Att ge till andra innan man först har säkrat det ens egna anhöriga har nog är ”värre än en otroende”.

Det är intressant det här med godhet. Uppenbarligen betyder det olika för olika människor, och det känslomässigt goda är inte alltid det genuint goda.

DN:s Erik Helmerson skriver att om han bara skulle önska en enda julklapp ”så är det att godheten får en återkomst i stor skala år 2022”. Mer specifik än så blir inte Helmerson, och så är det ofta när godhet diskuteras. Vad avses egentligen? Vad är godhet? Godhet för vem?

Godhet är att ge, säger någon. Det kan det vara. Att ge något till någon ger både en god känsla i magen och kan vara en gärning som gör skillnad för en annan människa.

Men det är inte alltid så enkelt. Många såg det som ett tecken på godhet när Sverige under Reinfeldts regim ställde gränserna på vid gavel och tog emot asylsökande från fjärran länder. Statsministern själv uppmanade svenskarna att ”öppna sina hjärtan”. Som om asylpolitik bara handlade om hjärta och inte hjärna.

I själva verket ledde den politik som bedrevs till en enorm snedfördelning av resurser – från dem som hade behövt dem till ekonomiska migranter utan skyddsbehov. Hela charaden med de ensamkommande vuxna ledde till både mord och barnvåldtäkter på boenden där barn tvingades bo ihop med vuxna åldersbedragare.

Det som kändes gott för somliga fick alltså något helt annat än goda konsekvenser. Reinfeldt ville inte kännas vid konsekvenserna av sin egen politik, och talande nog har många vänsterskribenter och politiker sedan den förre moderatledarens avgång skrivit om hur mycket de saknar honom. Det är uppenbart att det är intentionen och inte resultatet av intentionen som spelar roll för dem.

När Erik Ullenhag kandiderade till posten som Liberalernas partiledare gjorde han det under parollen ”Ett snällare Sverige”. Vem eller vilka Sverige skulle bli snällare mot framgick aldrig, men vi kan utgå från att han inte menade svenska fattigpensionärer, offer för brottsvågen eller människor som drabbas av den nya identitetspolitiska diskursen i samhället.

Sannolikt handlade Ullenhags snällhet om kravlöshet och naivitet, de värden som skapat just de problem som Sverige lider av just nu.

Precis som framgår i första timotheusbrevet finns det gränser för vår godhet. Men än viktigare är att se bakom den påstådda godheten. Den kan i själva verket få mycket elaka konsekvenser. Ibland kan det faktiskt vara ren och skär ondska.

För vem?