Svensk politik präglas av yta och väldigt lite innehåll. Det finns en stor medvetenhet hos det politiska etablissemanget hur man når ut bäst i medierna och hur enskilda förslag ska vinklas för att få största och bästa möjliga uppmärksamhet hos den mediala elit som sedan länge gett upp sitt granskande uppdrag.

Denna konst har politikerna, i synnerhet den sittande regeringen, med åren kommit att bemästra till fullo. Det är exempelvis därför en budgetproposition inte släpps i sin helhet längre utan portioneras ut i dussintals delar som alla kräver en egen presskonferens, ett eget pressmeddelande, en egen tidningsrubrik. Detta gjordes redan på Reinfeldts tid, men Löfvenregeringen slog nytt rekord i pressträffar vilket Andersson-regimen tycks inställd på att bräcka.

Detta duttande får också konsekvenser för hur politiken sköts. Ett exempel på det är kriminalpolitiken, som förvandlats till rena popcornmaskinen. Under sina år som justitieminister har Morgan Johansson kallat till oräkneliga pressträffar för att presentera straffskärpningar eller andra förändringar på marginalen.

Ofta kommer dessa förslag efter långvarig kritik från oppositionen men innan gamla åtgärder ens hunnit utvärderas. Det är alltså viktigare att sända ut signaler om ”krafttag” mot kriminaliteten än att faktiskt titta på vilken effekt nyss införda åtgärder har haft. Det är oansvarigt och vittnar om hur ointresserad regeringen egentligen är att komma tillrätta med problemen.

I enlighet med den nya S-ledarens devis säger Morgan Johansson nu att han vill ”vända på alla stenar”. Han konstaterar att ”nästan varenda vecka fram till valet” kommer regeringen komma med nya initiativ för att bekämpa gängkriminaliteten. Uppenbarligen inser ministern inte problemet med att styra landet på det här sättet. Popcornmaskinen ska alltså fortsätta att poppa.

Pandemihanteringen är ett annat exempel. Från och med i dag, den 12 januari, gäller nya restriktioner. Eller nya och nya, det är samma restriktioner som regeringen tidigare infört och dragit tillbaka, infört igen och dragit tillbaka. Nu återinförs de alltså, och det är uppenbart att det inte längre är pandemin som är grundorsaken. Regeringen använder nu pandemilagen för att införa restriktioner som inte kan motiveras med covid-19, vilket är allvarligt. Regeringen har infört godtycke i inskränkningarna i våra fri- och rättigheter. Lyckligtvis har åtminstone Liberalerna reagerat, och Sverigedemokraterna har nu KU-anmält Magdalena Andersson.

Det senaste exemplet på hur politikerna agerar först och tänker efteråt är regeringens taffliga försök att blidka landets upprörda elkunder. När elräkningen damp ned härom dagen och visade en summa på totalt 11 000 kronor blev jag inte särskilt förvånad. Det var länge uppenbart att det skulle bli ett rekord med bred marginal. Priset har rusat, ja, men en stor del av räkningen (mer än hälften i november) är fortfarande skatt och skatt på skatten.

Moderaterna lade i december ett förslag som innebar skattebefrielse under de kallaste vintermånaderna. Det hade varit lättbegripligt, enkelt och rättvist. I stället går regeringen fram med ett förslag som innebär ett slags bidrag till alla som konsumerar mer än 2000 kWh per månad, vilket innebär en godtycklig gräns och oundvikligen får oönskade marginaleffekter. Regeringen medger att åtgärden är ”komplicerad”, vilket gör att kompensationen kommer dröja.

Sverige leds av en regering som bryr sig mer om pressträffar och antalet tidningsrubriker än om att lösa verkliga problem. Popcornpolitiken måste få ett slut.