Sedan drygt två decennier tillbaka är det förbjudet att köpa sexuella tjänster, ett förbud som för övrigt primärt är riktat mot manliga köpare och kvinnliga säljare (det går utmärkt för kvinnor att få underlivsmassage utan att det anses som något konstigt, än mindre olagligt).

Sexköpslagen kom ur en kvinnofridsproposition. Sedan dess har mantrat ”mäns våld mot kvinnor” ekat i riksdagens korridorer, på debattsidor och i statliga utredningar. I år efter år.

I dag är det ett samlingsbegrepp för all form av relationsvåld, vilket bisarrt nog för med sig att när en kvinna utövar våld mot en man faller det under samlingsbegreppet ”mäns våld mot kvinnor”. Verkligheten har sedan länge upphört att spela någon roll. Det är ideologin och det feministiska testuggandet som styr.

Feminister hävdar ofta att det är helt vanliga män som slår. Den som någon gång kommit i kontakt med relationsvåld vet att det inte är sant. Det finns väldigt ofta psykisk ohälsa, missbruk och/eller andra bakgrundsfaktorer.

Ingen människas uppväxtförhållanden eller personliga problem ursäktar att hon lyfter sin hand mot en annan människa, allra minst sin partner. Men att påstå att vilken man som helst skulle kunna puckla på sin fru bara för att han är man, är en feministisk lögn som vi måste konfrontera.

Ändå ser vi detta påstående upprepas gång på gång, nu senast i Svenska Dagbladet (ännu en förment borgerlig tidning som fallit i den feministiska ormgropen).

Den feministiska debatten om ”mäns våld mot kvinnor” har fullständigt kantrat i Sverige. Det anses oacceptabelt att utdela kollektiv skuld till judar, muslimer och hbtq-personer för vad enskilda medlemmar av denna grupp har gjort sig skyldiga till. Att utpeka gruppen män som ett problem är däremot inget konstigt i dag. Tvärtom.

Om du beskriver dig själv som stolt manshatare blir du krönikör i ”oberoende moderata” Svenska Dagbladet och ”liberala” Expressen. Du blir inte bara ursäktad utan hyllad som modig och flitigt anlitad.

Den skada som detta klimat orsakar är svåröverskådlig. Vi har nu unga killar som växer upp i ett feministiskt land där de ständigt matas med att de är våldsutövare, potentiella våldtäktsmän och framtida hustrumisshandlare. Det är ju ”vanliga snubbar” som slår.

Pojkar presterar på gruppnivå betydligt sämre i skolan än sina jämnåriga kvinnliga klasskamrater och blir därmed även utkonkurrerade på de högre utbildningarna.

Risken för ökad psykisk ohälsa bland unga pojkar, vilket lär resultera i våld, kriminalitet och suicid, är något det pratas väldigt lite om. Detta helt enkelt för att det enligt den feministiska maktanalysen är kvinnor som ska uppmärksammas. Män och pojkar får endast uppmärksamhet i egenskap av förövare. Om 20 år, när vi ser konsekvenserna av detta gigantiska samhällsexperiment, kommer många undra hur det kunde gå så fel.

Det ointresse för mäns utsatthet för relationsvåld och de relativiseringar jag möter i det sociala arbetet, där reaktionen skulle ha varit väldigt annorlunda om rollerna var ombytta, är problematiska. Mäns utsatthet osynliggörs just för att de är män, som förväntas ”ta det”, vilket är väldigt ironiskt när det görs av så kallat normkritiska personer.

Feministerna har segrat. De har inte bara lyckats få sin ideologi och sina teorier inskrivna i allt från regeringsförklaringar till myndighetsdirektiv utan också lyckats bygga en växande klyfta och ökad misstänksamhet mellan män och kvinnor, flickor och pojkar.

Feministerna vill ha ett könskrig. De är på god väg att lyckas.

Kolla även:
Hur kan vi: Alexander Bard om könskriget