Vi har krig i Europa igen. Sverige har fattat ett historiskt beslut att skicka krigsmateriel till en krigszon. Och nu ska totalförsvaret rustas upp, meddelar statsminister Magdalena Andersson. Tänk om makthavarna kunde stå för ett proaktivt ledarskap och förebygga olyckor i stället för att börja vrida på ratten när de sitter i bilvraket.

Pandemin satte brister i svensk krisberedskap i blixtbelysning. Gängkriminaliteten har visat på behovet av en större och bättre polis. Förhoppningsvis har energikrisen fått fler att tänka om när det gäller behovet av kärnkraft.

På ett liknande sätt kommer Vladimir Putins krig i Ukraina föra oss in i en omprövningens tid. Ovanliga men nödvändiga beslut kommer att fattas. Politiken kommer läggas om. Av nödvändighet.

Men ett starkt militärt försvar byggs inte på några månader eller ens en mandatperiod. Det tar decennier att bygga upp en militär förmåga, i synnerhet när man börjar från den nivå Sverige befinner sig på.

Många ropar nu efter ett svenskt Natomedlemskap. Frågan lär segla upp som en naturlig valfråga i höst, även om den likt många andra viktiga frågor lämpar sig dåligt för inövade oneliners och TV-regisserade trettiosekundersinlägg.

Har den ryska invasionen av Ukraina fått mig att ändra uppfattning om ett svenskt Natomedlemskap? Nej. Jag stänger inte dörren för ett sådant för all framtid, däremot har min uppfattning ända sedan jag blev politiskt medveten i de tidiga tonåren varit att Sverige bör rusta upp sin egen försvarsförmåga i första hand.

De senaste 30 åren har svenska politiker arbetat hårt för att i princip avveckla det svenska försvaret. Det blir därför lite magstarkt att se Magdalena Andersson stå och skryta med hur det militära försvaret nu rustas upp. Att börja upprusta efter att ett krig börjat i närområdet är åt helsike för sent.

EU har samlats och talat med en röst mot Ryssland. Det är närmast en anomali i en annars splittrad och illa fungerande politisk union, en splittring som Putin länge utnyttjat och förmodligen hade räknat med även denna gång.

När Ukraina angreps slöt emellertid alla länder upp, från Ungern till Spanien och från Frankrike till Rumänien. Har detta fått mig att bli mer EU-vänlig? Åter igen är svaret nej, ty vi ser att det går utmärkt att sluta upp och samtidigt stå utanför EU. Storbritannien är bara ett exempel. Självständighet och självbestämmande är helt enkelt omöjligt att prissätta. Som medlem är EU är det emellertid välkommet att Sverige driver på för kraftiga sanktioner.

Krig i vårt närområde, skenande grov kriminalitet och energikris på hemmaplan är obehagliga företeelser som vi helst hade sluppit. Men de kan vara just det som ett fredsskadat lattefolk behöver för att, som det heter, get its priorities straight.

Vi behöver kunna försvara oss militärt. Vi behöver kunna värma våra hus och ha el till våra företag. Och vi måste kunna klara en större nationell kris utan att att regeringen springer och gömmer sig bakom en av sina myndigheter, som var fallet under pandemin.

I nöden prövas vännen, heter det. Och i krisen prövas vad folk är gjorda av. Ukrainarna visar det dagligen. Svenska folket behöver vara redo att visa detsamma.