En man utannonserar att han ska bränna Bibeln. Han anser att kristendomen är en farlig religion. De fria pingstförsamlingarna samlar sig till motstånd. De plockar gatsten och får genast stöd av unga kristna som sluter upp och går till attack mot polisen. De vandaliserar bilar och…

Nej, det går inte. Hur jag än försöker kan jag inte med uppriktig min översätta det som inträffat i Linköping, Norrköping och Örebro till kristna förhållanden. Reaktionerna på dansk-svenske Rasmus Paludans planerade koranbränning har, i motsats till vad som rutinmässigt hävdas från etablissemanget, allt med islam att göra.

Scenerna är bekanta. ”Kränkta” ungdomar tar en provokation som förevändning för att kunna släppa lös sina mest primitiva beteenden. Våld. Skadegörelse. Bränder.

Förevändningen är att Paludan sökt demonstrationstillstånd och planerat att bränna Koranen. Reaktionen är ett slags karbonkopia av protester mot upplevda kränkningar av profeten i Mellanöstern. Mötes- och yttrandefriheten, bottenplattan i den svenska grundlagen, är således något dessa människor motsätter sig.

Polisens agerande är lika välbekant. ”Vi backade för att hindra eskalering”, påstår en lokal polischef. Konsekvenserna? Utbrända bilar, inte bara polisens egna, och förstörelse. Gäng som lägger beslag på både utrustning och polisbilar. En komplett seger för buset.

Polisens förklaring, att deras närvaro bara gjorde saken värre, är symptomatisk för hur svensk polis resonerar och agerar. De köper busets egen logik – att det är polisen som ”provocerar” fram våldsamheter med sin blotta närvaro. Det är skamligt att våldsmonopolet fungerar på detta sätt.

Allt kan inte skyllas på polisen. Svensk polis saknar befogenheter att agera resolut i upploppssituationer. Det är därför det alltid slutar så här. De får varken använda tårgas, vattenkanoner eller gummikulor. De är skolade i genus, feminism och passivitet.

Det lågaffektiva bemötandet är måhända effektivt i enskilda situationer där våldsamma gärningsmän behöver lugnas innan de grips. Men det fungerar uselt mot en större mobb som tolkar polisens passivitet som en seger och en bekräftelse på att de kan göra precis vad de vill.

Polisens och politikens avståndstaganden och fördömanden i efterhand är lika väntade som tröttsamma. Att landets justitie- och inrikesminister, som är högst ansvarig för att polisen saknar de verktyg och resurser den behöver, pressar ur sig ett ”oacceptabelt” är föga imponerande.

Det finns lösningar för att ta tillbaka makten från dessa våldsverkare. En första åtgärd är att rusta polisen så att den som får för sig att stjäla eller bränna en polisbil genast kommer på andra tankar. Ge polisen rätt verktyg för att kunna hantera större upplopp. Sätt hårt mot hårt och visa buset var gränsen går – inte i beklagande ord efteråt utan i handling på plats. Ge de vandaler som grips för angrepp mot polisen rejäla straff, minst fem års fängelse.

Inget av detta kommer att ske så länge dagens generation av politiker sitter kvar vid makten.