Sverige kan vara på väg in i Nato. I rusande fart svänger nu både den allmänna opinionen och den politiska beredvilligheten att med största brådska skicka in en svensk ansökan om Natomedlemskap. Skälet till detta är förstås kriget i Ukraina.

Jag vet inte om jag tycker att ett land ska styras på detta sätt. Men vi har vant oss vid tvärvändningar. Sättet som Sverige lade om migrationspolitiken både i retorik och praktik 2015 saknar förmodligen motstycke i modern svensk historia.

Socialdemokraterna gjorde som de brukar – förvandlade misslyckandet till ett sätt att ta ansvar. Regeringen lyckades utmåla den fullständiga reträtten från ”Mitt Europa bygger inga murar” till gräns- och ID-kontroller som ett storartat ansvarstagande. Morgan Johansson har hamrat in detta budskap i över sex års tid.

De svenska väljarna stöder nu i allt högre grad ett svenskt Natomedlemskap. Putins krig har haft effekt på opinionen. Moderaterna vill göra medlemskap till en valfråga och, olikt sitt tidigare ställningstagande, ignorera Socialdemokraternas vägval i processen.

Sannolikt kommer Magdalena Andersson förekomma M och svänga – som de brukar när det behövs. Kanske lagom till midsommar eller rent av innan dess lär vi få se Socialdemokraternas nya linje i Natofrågan. Då är ett svenskt medlemskap inte ”destabiliserande” längre.

Föga förvånande ökar även stödet för ny kärnkraft i Sverige. 56 procent är en tioprocentig ökning sedan i höstas. Det är naturligtvis positivt, och anledningen är sannolikt densamma som till varför Natostödet ökar: Rysslands krig och medvetenheten om vilket hot Putinregimen faktiskt utgör mot närområdet, ja hela västvärlden.

Att det var en dålig idé att göra sig beroende av rysk olja och gas borde emellertid ha stått klart för Europa sedan länge. Men många har bagatelliserat hotet. Även amerikanska presidenter. Barack Obama hånade presidentkandidaten Mitt Romney i kampanjen 2012 för att han utsett Ryssland till USA:s största geopolitiska hot.

Gemensamt för Sveriges migrations-, energi- och säkerhetspolitik är att det politiska styret visat på en fullständig oförmåga att göra konsekvensanalyser. De sitter på sina höga värdegrundshästar och predikar för pöbeln. De reagerar och tvärvänder först när läget är eller börjar bli akut.

Omvärldsläget kommer högst sannolikt få svenska politiker i kasta in Sverige i Nato. Det hade varit önskvärt om vi i stället haft en sansad debatt om detta i lugn och ro innan bomberna började falla över Ukraina.

Alla tvära kast riskerar att ge den vanliga väljaren whiplashskador. Så här styr man inte ett land. Det går inte att ha en så lättsinnig syn i tunga och allvarliga frågor att man tror att de bara löser sig. Att vi klarar det. Att vi har råd. Att ingen vill oss illa.

Denna naiva lågstadieuppfattning av verkligheten har varit förfärligt skadlig för Sverige. För vår utveckling. För vår säkerhet. För vår framtid. Men lita på att Socialdemokraternas troliga omsvängning i Natofrågan, precis som vanligt, kommer utmålas som ett sätt att ta ansvar. Och att väljarna belönar dem för det i september.