Kravallerna i Malmö, Linköping, Norrköping och Örebro har fört upp frågan om yttrandefrihetens gränser till debatt igen. Argumenten är välbekanta. Det är uppenbart att många nu är helt med på idén att införa en sorts hädelselagstiftning i Sverige.

När någon invänder med att även Rasmus Paludan omfattas av rätten att yttra sig och demonstrera blir gensvaret genast att man faktiskt inte får säga vad som helst. Det är visserligen sant. I svensk lagstiftning finns sedan något decennium en reglering som förbjuder det som bedöms som ”hets mot folkgrupp”. Detta är en vansklig lag av flera skäl, inte minst när det kommer till gränsdragningen.

Det är uppenbart att HMF-lagstiftningen har blivit en murbräcka för fler inskränkningar i vår yttrandefrihet. Förevändningen är så kallat skydd av minoriteter, men det handlar i praktiken om en anpassning till minoriteters krav på särrättigheter. Ett förbud mot att bränna en koran skulle öppna dammluckorna för en form av hädelselagstiftning vi inte sett i modern tid i Sverige.

Efter kravallerna, som verkar ha varit välorganiserade och endast använt den planerade koranbränningen som förevändning för att bråka med polisen och kissa in sitt kriminella revir, har polisen fått kritik. Från vänsterhåll handlar kritiken emellertid inte om polisens bristfälliga insats mot buset utan mot beslutet att bevilja Paludan tillstånd för en allmän sammankomst. Om han hade nekats tillstånd hade ju kravallerna aldrig inträffat, argumenterar de.

En av dem är Nadim Ghazale, värdegrundspolis och legitimerad SD-hatare. Han skriver att muslimer såsom varande ”utsatt folkgrupp” måste skyddas. Från vilka? Från sin egen oförmåga att kontrollera sina känslor? Kontentan av hans resonemang är att muslimer som grupp är så hetlevrade att de måste få ett skydd i lagboken för att inte ställa till med ofog när någon provocerar dem.

Ghazale vill kort och gott förbjuda någon att bränna koranen: ”Att tillstånd ges och brännande av Koranen inte är ett självklart hatbrott påvisar hur långt den svenska lagstiftningen har kvar för att skydda vissa utsatta folkgrupper”. Detta är ett mycket besynnerligt resonemang, särskilt för att komma från en polis som är satt att skydda våra fri- och rättigheter. Ghazale vill i stället inskränka dem.

Förutom att det är fel i sak skulle ett förbud, som konstaterat ovan, öppna upp för omfattande inskränkningar. Om det är förbjudet att bränna en koran måste rimligen lika gälla för andra religiösa skrifter, för att inte tala om att måla och bränna en teckning av profeten Muhammed! Det är inte svårt att se det skarpt sluttande planet här.

Därtill är det märkligt att kalla muslimer för en utsatt folkgrupp. På vilket sätt är muslimer som grupp utsatt i Sverige? De åtnjuter samma rättigheter som alla andra, och har fått en levnadsstandardhöjning som många av dem bara kunnat drömma om i sina hemländer.

De får fri sjukvård och utbildning, barnbidrag och flerbarnstillägg (vilket kan ge maximalt runt 12 000 kronor för en sexbarnsfamilj). Kommuner ställer upp med bostäder när de kommer till Sverige. Jag ser ingen utsatthet här, tvärtom hela samhällets fulla stöd. Lägg därtill uppslutningen från det mediala, kulturella och politiska etablissemanget.

Det må vara uttjatat, men människor har rättigheter. Religioner eller idéer har det inte. Att skydda en bok, hur helig den än må vara för somliga, är inget som våldsmonopolet ska ägna sig åt. Det enda trösterika i detta läge är att vi inte har sett några ministrar hänga på Aftonbladets och andras krav på begränsad yttrandefrihet.

Den demokratiska fernissan är onekligen synnerligen tunn på somliga. Dessa människor är inget annat än lättviktsdemokrater. De predikar demokrati, mänskliga rättigheter och ”allas lika värde” men är samtidigt beredda att göra avkall på en av våra mest grundläggande rättigheter för att gå islamister till mötes. Om de ändå hade vett att skämmas.