Ebba Busch uttryckte det många vanliga svenskar frågat sig efter korankravallerna: varför sköt inte polisen skarpt när de utsattes för regelrätta mordförsök från en synnerligen aggressiv mobb?

Varför var det poliser och inte våldsverkare som fick lämna platsen skadade efter dessa regelrätta angrepp på den svenska demokratin? Varför retirerade våldsmonopolet, och vad säger det om staten förmåga att skydda liv och egendom i vårt nya Sverige?

Eftersom tonläge och ordval är viktigare än det sakpolitiska innehållet i den svenska debatten och eftersom viljan till medvetna missförstånd är så stor från både politiker och medier, var det Busch som ställdes till svars. Inte polisen, inte våldsverkarna eller inte de politiker som bär ansvar för att samhällsutvecklingen kunnat bli så här dystopisk. Symbiosen mellan det politiska och mediala etablissemanget är intakt.

Vi som lever i Sverige och ser vad som pågår måste emellertid ställa rätt frågor och dra rätt slutsatser. Hur kunde Sverige förvandlas från ett rikt, fridfullt och framgångsrikt land till en splittrad nation med etniska och kulturella konflikter? Hur kunde Sverige bli ett land som omnämns som en av Europas farligaste med ett skjutvapenvåld som saknar motstycke i vår del av världen? Hur kunde salafismen få fäste här? Hur kan det komma sig att vi har en epidemi av rån mot barn?

I decennier har det politiska narrativet i såväl det vardagliga politiska samtalet som i valrörelser varit att upprepa Sveriges resa från fattig bondenation till rik och avundsvärd industri- och kunskapsnation.

Politikerna, i synnerhet inom Socialdemokraterna, Moderaterna och några till så kallade progressiva partier, gillar att klänga sig fast vid dessa gamla inövade floskler fortfarande. Men det är en inaktuell resa som beskrivs. Visst kan man minnas fornstora dagar, men de speglar inte den samhällsutveckling som de facto pågår just nu.

Det är dags att beskriva en annan resa. En resa från rik och trygg kunskapsnation till ett splittrat, våldsutsatt och segregerat samhälle där kunskap har ersatts av värdegrund och där extremister och kriminella annekterar hela bostadsområden.

Vi har nu ett land där förskolebarn utsätts för skottlossning och personal övar för att hantera gänguppgörelser på närheten av förskolan. Vi har ett samhälle där systematiserat kvinnoförtryck, bland annat i form av hedersvåld, har blivit vardag. Detta i den så kallat feministiska staten. Vi har en stat som beskattar befolkningen så hårt att den måste dela ut bidrag för att vanligt folk ska ha råd att betala skatten.

Om allt detta borde höstens valrörelse handla. Politikerna som ansvarar för denna utveckling borde utsättas för sådana angrepp av väljare och den så kallade tredje statsmakten att de blir högröda av skam.

Men icke. Väldigt lite lär bli valfrågor, och medierna är inte intresserade av att granska makthavarna längre. Väljarna har å sin sida antingen resignerat eller vant sig vid denna nya verklighet. Eller kanske en kombination av båda.

Det vi nu bevittnar är en resa rakt utför. Det är förbluffande att så få verkar bry sig.