Sverige är ett delat land. Vi är över tio miljoner invånare, men långt ifrån alla är en del av samhället. Långt ifrån alla ställer upp på våra grundlagar. Långt ifrån alla vill ha ett öppet och demokratiskt land.

Expressens Sofie Löwenmark har gått igenom hur koranupploppen beskrivs i sociala medier och på muslimska forum. Hon beskriver ett omfattande stöd för kravallerna. En användare skriver att ”vi är stolta för över intolerans; vi har kultur, heder och gränser”. Andra skriver att ”vi är beredda att kompromissa om allt för att vara en del av det svenska samhället, förutom när det gäller vår religion, vår profet och vår koran.”

Detta är inget randfenomen utan tvärtom något väldigt utbrett. Vilket är ett problem. Det är en sak att bli kränkt över att någon hotar att bränna en skrift som betraktas som helig enligt den tro man har, något helt annat att kräva av majoritetssamhället att det ska ändra på grundlagarna.

Svenskar ses av stora invandrargrupper som ”snälla” och väldigt lättlurade. Sverige är en tillitskultur. Handslag och avtal gäller. Många från Mellanöstern kommer från förhandlingskulturer, där gråt, ilska och känslostormar ingår i förhandlingstekniken med såväl myndigheter som affärsmän.

Detta fungerar påfallande ofta mot konflikträdda svenskar. Inte för att vi ens förstår att det är ett förhandlingsspel utan för att vi känner ett sådant obehag över höjda röster, när någon ställer till en scen. Jag har själv sett folk släppas före i kön på sjukhuset för att de börjar vifta vilt och orera på sitt modersmål. Kvar satt vi svenskar och väntade på vår tur, irriterade men tysta.

Detta handlar emellertid om mer än bara kulturskillnader. Det som Löwenmark beskriver sig ha sett, och som många kan bekräfta, är att många muslimer ser ned på hela den västerländska civilisationen med vår yttrandefrihet, rättigheter för kvinnor och individualism. De ser ned på den frihet vi hyllar. När vi ser lättklädda kvinnor på sommaren som fria och självbestämmande individer ser de horor och lättfotade offer.

Berättigad pessimism. 

Pessimismen bland befolkningen är påtaglig. I Infostats mätning svarar 65 procent att de tror att det om tio år kommer finnas ”betydligt” eller ”något” fler utanförskapsområden än i dag. Denna pessimism är inte svår att förstå. Det finns inte mycket som tyder på att det nuvarande politiska styret kommer ha en chans att vända utvecklingen.

För ett år sedan, i början av det som dåvarande inrikesminister Mikael Damberg beskrev som ett ”leveransår” i kampen mot den grova brottsligheten, såg det ändå lite optimistiskt ut. Sedan tog våldet fart igen under sommaren och året som helhet blev mörkt. Fram till och med sista april 2021 räknades 8 dödsskjutningar. I år är siffran 27. Ingen vändning finns i sikte och regeringens verktygslåda gapar tom.

Därtill bör vi komma ihåg att dödsskjutningar inte är den enda formen av kriminalitet som plågar vårt land. Den råkar få störst uppmärksamhet, men vi har fortfarande stora bekymmer med systematiska stölder, barn som rånar barn, skolbränder och sexuellt våld, för att nämna några exempel.

Regeringen älskar att skryta om sina satsningar på polisen. Morgan Johanssons påstående om ”i det närmaste en fördubbling” av anslagen stämmer inte med verkligheten, siffran är snarare en ökning med närmare 60 procent sedan 2014. Polistätheten har däremot minskat. 2010 hade Sverige 216 poliser per 100 000 invånare. I dag är den siffran 205. Landets befolkning har vuxit rejält sedan Stefan Löfven klev in på Rosenbad för snart åtta år sedan, vilket regeringen bekvämt nog ignorerar i sina skrytsamma utspel.

Morgan Johansson har dock med största sannolikhet rätt i en sak: Socialdemokraterna kommer vinna höstens val. Och det tämligen bekvämt. Om inget anmärkningsvärt händer under sommarmånaderna kommer vi få ytterligare fyra år med en regering som saknar lösningar på våra allra största samhällsproblem. Indirekt erkänner Socialdemokraterna sitt misslyckande när deras argument för fortsatt förtroende stavas ”ny partledning och ny partiledare”, men riktningen i politiken är oförändrad.

Sverige är ett splittrat land med jäsande etniska och kulturella konflikter. Det kommer inte Magdalena Andersson att kunna ändra på.