Vid det här laget har justitieminister Morgan Johansson satts att debattera med många olika riksdagsledamöter i frågor som rör brottsutvecklingen i Sverige.

Det är ofta underhållande dueller. Dels därför att ministern själv är en fulspelare som anklagar motståndare för personangrepp och i replikskiftet efter gör sig skyldig till just sådana påhopp. Och dels för att motståndarna ofta är tämligen pålästa när de läxar upp Johansson.

Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Tobias Andersson är en flitig debattör och interpellant. Han har utmanat Johansson på duell många gånger. Den senaste är en av de bättre. Andersson är en vass debattör, låter sig aldrig hunsas och blir aldrig synbart frustrerad över ministerns ständiga lögner och övertramp. Det är en bedrift i sig.

Debatten rör huruvida föräldrar ska vara ekonomiskt ansvariga för de brott deras barn begår. I dag finns ett delansvar. I grunden handlar detta om något bredare, nämligen föräldraansvar. SD vill är att föräldrar ska ta det fulla skadeståndsansvaret när barnen begår brott, det vill säga vara fullt ut ansvariga för sina barn.

Men så kan vi inte ha det, enligt regeringen. Det skulle ju kunna ruinera ekonomin för en ensamstående mamma, påstår Morgan Johansson. Och varför ska hon få det sämre för att hennes son är kriminell? Ja, kanske för att hon som vårdnadshavare har det fulla ansvaret för sonen i fråga?

Det finns förstås ett enkelt sätt att undvika denna svåra ekonomiska situation: håll koll på era barn. Lär dem sunda värderingar, att ta ansvar och predika konsekvenstänkande. Och inte minst: för att ge sig själv som förälder en chans att uppnå detta, skaffa inte åtta barn.

Denna närmast absurda diskussion har bäring inte enbart på den specifika fråga som debatterades i kammaren utan på stora delar av det svenska samhället. Egenansvaret är ett minne blott, och det inkluderar tyvärr föräldraansvaret som har eroderat i takt med att ”samhället” förväntas kliva fram.

Sålunda är det symptomatiskt att det i diskussionen om gängkriminaliteten likt ett mantra pratas om skola och socialtjänst. Ytterst sällan om föräldrars ansvar för sina barn. När det väl kommer på tal är det för att kräva mer resurser till, just det, skola och socialtjänst i syfte att hjälpa dessa föräldrar.

Självfallet ska dysfunktionella familjer som behöver stöd och hjälp få det. Men huvudansvaret för barnen kan inte ligga någon annanstans än hos vårdnadshavarna, så länge inte ett omhändertagande sker.

Det finns en enorm rädsla för att skuldbelägga grupper i Sverige, och särskilt känsligt blir det om individerna är både föräldrar och utrikesfödda. Då kan man skylla allt på socialtjänsten som saknar resurser, på skolan som har fräckheten att ge läxor, på segregationen (som om den uppstått ur ingenting), på den strukturella rasismen och så vidare. Ansvaret är alltid någon annans.

Så länge detta tillåts fortgå, så länge vi uppfostran nya generationer av människor som uppmanas att skylla alla tillkortakommanden på andra, kommer fallet utför att fortsätta.