”Det kändes nästan som en statskupp.” Så beskrev Marika Ulvskog som bekant känslan efter att den borgerliga oppositionen vann valet 1976. Socialdemokraterna hade då regerat i 50 år, en unikt lång tid i ett demokratiskt västland.

Sedan dess har oppositionen styrt Sverige till och från, men normaltillståndet är alltjämt att Socialdemokraterna bestämmer. Det brukar sägas att de inte längre är solen som allt annat snurrar kring, att Partiet är på väg att bli ett parti bland andra.

Visserligen samlar inte S 40 procent av väljarkåren längre, men i praktiken har socialdemokratin fortfarande ett avgörande inflytande över den politiska utvecklingen. Alldeles oaktat om S de facto sitter i regering eller ej. Genom avtal med politiska motståndare, som medelst socialdemokratiska eftergifter i rätt meningslösa hjärtefrågor förmås stödja ett fortsatt S-styre, håller sig socialdemokratin kvar vid makten.

Den socialdemokratiska makthegemonin består emellertid inte enbart av det politiska Partiet och dess arbete i riksdag och regering. Partiets påverkan på det svenska samhället är djupt cementerad.

LO är en uppenbar maktfaktor, både ekonomiskt och genom att säkra sympatisörer till rörelsen. Därtill har vi den lukrativa lotteriverksamheten, som partiet lyckats behålla genom att göra undantag i lagen. Genom sitt bildningsförbund ABF sprids partipropaganda på skattebetalarnas bekostnad.

Genom Hyresgästföreningen får partiet ett grepp om bostadspolitiken. Alla fastighetsägare med hyresrätter behöver förhandla med HGF och betala en hyressättningsavgift för föreningens ”tjänst”, vilket ger massiva inkomster till denna vänsterorganisation. Ingen borgerlig regering har gjort något åt denna märkliga konstruktion.

Allt är snillrikt uppbyggt, och hade samma upplägg avslöjats i Ungern hade såväl public servicejournalister som Aftonbladets ledarsida orerat om hur demokratin var hotad. Och då har vi inte ens nämnt det systematiska missbruket av utnämningsmakten, som alltid gynnar de egna partimedlemmarna.

Det socialdemokratiska partiet må inte samla lika många väljare som förr (även om invandringspolitiken används för att lösa detta problem), men dess inflytande över samhällsutvecklingen är alltjämt stor. Stora politiska beslut kan i praktiken inte fattas utan att S är med på tåget. Det är talande att det är under socialdemokratiskt styre som omvälvande beslut fattas. Allt från omläggningen av migrationspolitiken till ansökan om Natomedlemskap, för att nämna några.

För socialdemokratin kokar allt ständigt ned till en enda fråga: hur behåller vi makten? Krävs det politiska rejäla omsvängningar, då är det bara att trycka på knappen. Lite gnäll från rörelsen är ett lågt pris att betala u slutändan. Sålunda är det talande att det är under socialdemokratiskt styre som Arbetsförmedlingens verksamhet de facto-privatiseras. Det är också under Partiets vakt som fri hyressättning införs i nyproduktion.

Om något ska hända i Sverige, är det socialdemokratin som måste göra det. Oppositionen är för feg och vek och tycks inte kunna genomföra någonting annat än skattesänkningar och en och annan avreglering när de någon gång lyckats vinna makten.

Borgerligheten verkar inte intresserad av att på allvar utmana den socialdemokratiska ordningen. Antingen orkar den inte utmana denna koloss utan nöjer sig med att låna regeringsmakten ibland. Eller så ser den inte ens problemet med denna ordning.

Sverige är så nära en enpartistat en demokrati kan komma. Det är fritt att rösta på vilka partier du vill, men hur du än röstar är systemet riggat för att gynna Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna är Sverige. Sverige är Socialdemokraterna. Den politiska kraft som vill förändra detta, måste gå till val på ett offensivt program som river ned de strukturer som gör socialdemokratin till ett evigt maktparti. Något sådant parti finns inte i riksdagen.