Rysslands krig i Ukraina får allt mindre utrymme på löpsedlar och toppar alltmer sällan nyhetssändningarna. Men striderna fortsätter alltjämt. Under sommaren har de ryska styrkorna sakta men säkert tagit mark i Donbass. Nu finns det dock tecken på att situationen kan vara på väg att vändas till Ukrainas fördel.

Institute för the study of War, ISW, har en i princip daglig genomgång av läget i de krigsdrabbade delarna av Ukraina. I lägesbedömningen den 9 juli konstaterar ISW att Ryssland knappast kommer nöja sig med att bara ta Luhansk och Donetsk. Ockuperade delar av Kharkivregionen kallas nu för ”en omistlig del av Ryssland”. Rysk stats-TV ersätter ukrainsk TV, ockupationsstyrkorna sätter upp sin egen fana och någon sorts styre upprättas.

Ju längre kriget pågår, desto mer uppenbart blir det vilken komplett missräkning Putin gjorde när han beordrade invasionen. Huruvida han var förd bakom ljuset av sin egen militärledning om ryska arméns kapacitet och Ukrainas oförmåga eller ovilja att göra motstånd lär bli en fråga för historiker att utreda.

Det finns dock en del som tyder på att ryssarna var ganska nära att lyckas ta Kyiv, men att Ukraina lyckades gripa de sabotörer och lönnmördare som var där för att sätta regeringen Zelenskyj ur spel.

Om ursprungsplanen hade lyckats, regeringen fallit och ryska trupper tagit kontroll över stad efter stad utan organiserat motstånd innan omvärlden ens hunnit hälla i sig eftermiddagskaffet, hade det sett ut som en enkel seger.

Att kontrollera ett område på papperet är emellertid inte detsamma som att de facto kontrollera det. Partisankriget har kommit till Ukraina. För första gången på över 80 år ser vi nu ukrainska partisaner slåss mot en ockupationsmakt.

Även om Putin mot förmodan skulle lyckas ockupera hela landet, kommer det inte bli en lugn ockupation. Inkräktaren kommer drabbas av lönnmord på tillsatta borgmästare, sabotage och all möjlig form av legitimt motstånd. Det ser vi redan. Och ju mer förtrycket mot lokalbefolkningen skärps, desto mer växer motståndsviljan.

Trovärdiga uppskattningar tyder på att Ryssland förlorat uppemot 37 000 man i Ukraina och minst 1000 stridsvagnar. Lägg därtill en ratio på 3:1 när det gäller sårade och det blir tydligt varför Ryssland nu skickar reserver från andra delar av landet. Ryssarna uppges också sätta in pansarfordon från 50-talet och flera decennier gamla stridsvagnar.

Ukraina verkar just nu sikta in sig på att slå ut ryska ammunitions- och oljedepåer, vilket också innebär vissa förluster av rysk personal och ryska fordon. Hittills verkar det ha varit effektivt med ett tiotal träffade mål bara den senaste veckan. Därtill kommer ett dussin ledningscentraler.

Tillgången till långdistans- och precisionsvapen som HIMARS kan bli en riktig game changer om väst fortsätter att förse ukrainarna med dessa. Vi har en ukrainsk offensiv att vänta i närtid, troligen i söder. Huruvida de kan ta tillbaka Kherson återstår att se. Ryssarna verkar förbereda sig för gatustrider.

Putins krig påverkar hela världen, om än på olika sätt. Priset vi svenskar får betala för närvarande är några tiotusental ukrainska flyktingar och högre priser i affären. Samt en allt starkare känsla av osäkerhet, vilket inte bara behöver vara något negativt om det får som konsekvens att fler förstår värdet av att rusta upp svensk försvarsförmåga och prioritera det som är viktigt (något jag visserligen betvivlar).

Tänk tillbaka på vad tidigare generationer offrade i kampen mot både nazism och kommunism. Det vi upplever just nu är ändå ett lågt pris att betala för att ta kampen mot en vår tids stora fiender – det auktoritära Ryssland.

Efter 20 år av krig mot en ansiktslös och statslös fiende, den jihadistiska terrorismen, är det klassiska kriget tillbaka.