Sverige går till val om knappt två månader, men valtemperaturen är nära fryspunkten. En och annan halvhjärtad reklamfilm eller affisch kan den genomsnittlige väljaren måhända ramla över, men det är uppenbart att de politiska partierna har tagit årets sommarsemester på allvar. Inte ens klimatet är en het snackis, värmen till trots.

Det finns dock mycket som diskuteras runt köksborden. Inflationen märks i människors plånböcker. Vi går mot ännu ett rekordår vad beträffar skjutvapenvåldet. Bara de senaste veckorna har vi bevittnat flera rättsfall om mord och mordförsök med minderåriga gärningspersoner.

Utvecklingen har gått så långt att statstelevisionens barnprogram uppmanar barn att lämna över värdesaker om de blir rånade och att förskolor börjat inrätta safe rooms i händelse av skjutningar på skolgården.

Trots allt detta stärker regeringen sitt stöd i opinionen. Det kan te sig helt osannolikt. Ologiskt. Absurt. Men givet hur vårt välfärdsindustriella komplex fungerar, hur våra stora mediehus arbetar och vilken symbios det politiska, mediala och kulturella etablissemanget verkar i, är det inte så överraskande att Socialdemokraterna alltjämt behåller platsen som överlägset största parti.

Det saknas en opposition i riksdagen mot det välde som socialdemokratin byggt upp enbart i syfte att stärka den egna rörelsen. Att göra motstånd mot detta är fruktansvärt kostsamt politiskt och socialt varför få anser det vara värt det.

Regeringen Reinfeldt utmanade socialdemokratin om finansieringen av a-kassan men valde att inte ta strid mot facket eller några andra privilegier som gör Socialdemokraterna till en unik maktapparat i ett demokratiskt västland. Vår nuvarande så kallade borgerlighet tycks helt sakna idéer om hur denna koloss ska kunna utmanas.

Vid de få tillfällen som partiet inte har regeringsmakten förs politiken alltjämt på partiets planhalva. Det är endast vid ett fåtal tillfällen som oppositionen använt sin valseger till att faktiskt förändra något på riktigt. Den nuvarande moderatledningen tänker på fullt allvar gå till val på ett ”skattehöjarstopp”. Någon som kände att pulsen gick upp av detta?

I takt med allt sämre valresultat trodde kanske liberala och konservativa karriärpolitiker att problemet skulle lösa sig självt. Att S-väljarna, det stora grå havet vi ser i första majpubliken, skulle dö ut.

Inget kunde vara mer fel. Ty det borgerligheten inte tycks ha förstått är två saker. Dels att Socialdemokraterna och vänstersidan konsekvent har fyllt på sitt väljarunderlag medelst en asylinvandring från MENA, något de borgerliga själva medverkat till. Och dels att systemet är riggat.

Vi har officiellt inget valfusk i Sverige. Men landet har en tydlig och dominant politisk kraft. Socialdemokraterna har genom sina fortsatt starka kopplingar till fackföreningsrörelsen, sina förgreningar in i Hyresgästföreningen, sin enorma kampanjorganisation och outsinliga resurser Sverige i ett järngrepp.

Hela public service har starka vänstersympatier, vilket präglar såväl valdebatter som nyhetsvärderingar sju dagar i veckan. Lägg därtill den växande gruppen asylinvandrare som socialdemokratin suger in som ett slags partipolitisk dammsugare. Frågan är hur många av dessa som har en aning om vad de röstar på. Många är beroende av, eller tror sig vara beroende av, Socialdemokraterna för sin försörjning och uppehälle.

Det finns således en fråga som måste ställas. Med handen på hjärtan: hur legitimt blir egentligen höstens val?