Innan och åren efter att Sverigedemokraterna tog klivet in i riksdagen fick dess företrädare, i synnerhet Jimmie Åkesson, ofta frågan vad svenska värderingar är. Frågan tycktes dum, men där stod journalisterna och motdebattörerna med stora frågande ögon och ville veta. Det var som om det mediala, politiska och kulturella etablissemanget inte förstod det land de verkade i och glömt bort vad som gjort det unikt.

Åkesson svarade och svarade, men frågan fortsatte att komma. Ena dagen handlade det om svenska värderingar, andra dagen om svensk kultur. Undertonen var hela tiden att ingetdera egentligen fanns på riktigt. Vi hade ju kommit längre än så. Vi hade blivit ett mångkulturellt samhälle och lagt forntiden bakom oss.

Så sent som 2016 gick en professor i tillämpad etik till angrepp mot både Jimmie Åkesson och Ebba Busch och hävdade att ”talet om svenska värderingar syftar till att exkludera människor”. Där har vi kärnan i kritiken, och detsamma kan sägas om begreppet svensk kultur. Bara att tala om en svensk kultur har ansetts exkluderande. De ansågs kunna uppröra vissa ”grupper”.

Detta var förstås en gigantisk tankevurpa. I dag syns knappast någon debatt om svenska värderingar och kultur längre. Visst finns det fortfarande anywheres som tror på en värld utan gränser och drömmer sig tillbaka till Reinfeldts dagar. Men i den dagspolitiska debatten finns ingen plats för sådana föreställningar längre.

Det har gått fort. Redan under Stefan Löfvens tid lades retoriken om. Jag noterade för sex år sedan vilken retorisk kursändring som skett bland riksdagspartierna. Plötsligt var det viktigt för partiledarna att påpeka hur mycket de älskar Sverige (lite grand som hur viktigt det är för en otrogen partner att upprepa hur mycket denne älskar sin make/maka).

Magdalena Andersson upprepade detta i sitt första Almedalstal som statsminister. Hon sade sig till och med vara stolt över att vara svensk. Är inte det exkluderande, så säg? Alla är ju inte svenskar. Andersson räknade upp flera egenskaper som hon ser som svenska värderingar: noggrannhet, pliktkänsla, sunt förnuft, likhet inför lagen, jämlikhet och stark tillit.

Det där med sunt förnuft kan onekligen diskuteras och tilliten har Magdalena Anderssons parti arbetat hårt och metodiskt för att sänka. Den utbredda segregationen och de framväxande parallellsamhällena gör definitivt att Sverige inte kan kallas jämlikt längre, ej heller gäller i verkligheten likhet inför lagen eftersom dessa områden har egen rättsskipning.

Men vad det spelar det för roll. Medierna har glömt hur debatten såg ut för sex, åtta eller tio år sedan. De har glömt hur kontroversiellt det var att prata om svenska värderingar och om anpassning till dessa. De har förträngt vilket minfält den som ville diskutera svensk kultur gav sig in i. De försöker inte ens ställa politiska makthavare mot väggen längre.

Nu vill alla vara Sverigevänner. Alla politiker, från höger till vänster, säger sig älska Sverige. Nog låter det ihåligt. Lite som när fadern säger att han slår en av kärlek. Ty många av dem som nu påstår att de älskar vårt land, har i decennier arbetat för att skada det. De bär ansvaret för ett förändrat land, ett skövlat hem.

Alla älskar de Sverige, men de har inte en aning om hur de problem de har skapat ska övervinnas. Dessa folkvalda proffspolitiker bygger luftslott med ena handen och viftar med den svenska fanan med den andra. Och de förväntar sig applåder när de säger saker som somliga sade för femton år sedan.