Samhällsutvecklingen under de senaste åtta åren har varit förfärande. Jag utmanar alla att försöka hitta någonting som blivit objektivt bättre under Socialdemokraternas regeringsinnehav, först med Stefan Löfven och nu med stenvänderskan Magdalena Andersson vid rodret. En enda sak.

Det mest framträdande är förstås våldet. Vi slår rekord i dödsskjutningar i år. Under gårdagen sköts en kvinna och ett femårigt barn i en lekpark i Eskilstuna och en ordningsvakt skottskadades i Bandhagen.

”När barn blir inblandade har man passerat en gräns”, säger ett polisbefäl. Orden känns igen, det var nämligen så det lät när Karolin Hakim, med ett spädbarn i famnen, avrättades på öppen gata i Malmö för exakt tre år sedan. En gräns hade passerats. De skyldiga skulle ”jagas till världens ände”, sade västvärldens sämste justitieminister Morgan Johansson.

Sedan dess har barn i förskoleåldern beskjutits och förskolor börjat införa rutiner för att skydda barn vid skjutningar. Ingen kan påstå att de på allvar tror att politikerna har kontroll över situationen eller ens en aning om vad som behövs för att vända utvecklingen. Ingen ska tro att gängen kommer lugna ned sig. Det finns tvärtom uppgifter om att de har börjat inskaffa pansarskott. VI kan ha ett rent krig att vänta på våra gator.

Krönikörer i DN och Aftonbladet må ondgöra sig över bristen på hoppfulla budskap i valrörelsen. Men vad skulle klämkäcka utspel á la Martin Ådahl göra för gott i detta läge förutom att trivialisera en ytterst allvarlig situation?

Brottsutvecklingen. Den utskällde justitieministern. Energikrisen. En fortsatt hög arbetslöshet (regeringen Perssons fyraprocentsmål känns väldigt avlägset). En skola som har betydande problem. Årets valrörelse borde vara öppet mål för oppositionspartierna. Men det har länge varit uppenbart att det inte skulle bli så.

Inte ens halvvägs in i mandatperioden, när en regering brukar vara som svagast, lyckades Lag Kristersson samla ett större stöd i mätningarna. Det har länge varit upplagt för en jämn valrörelse som Socialdemokraterna skulle spurta hem när de, sin vana trogen, lägger in valrörelseväxeln under de sista veckorna.

Moderaterna går mot kollaps, om vi får tro de senaste mätningarna. Partiet närmar sig Bo Lundgren-nivåer. Om detta står sig kommer analytiker skylla det på att Kristersson samarbetar med SD, men sannolikt beror en stor del av tappet på att vänstermoderaterna imploderar i Stockholms stad, där ett maktskifte lär vänta.

Vi har en regering som under åtta år har misslyckats kapitalt med att bekämpa den grova kriminaliteten och nu gömmer sin ansvarige minister undan mediernas blickfång. Morgan Johansson finns talande nog inte med på några valaffischer, och närvarade inte när Magdalena Andersson presenterade de senaste åtgärderna mot gängkriminaliteten. Uppenbarligen gör partiet bedömningen att justitieministern, som så ofta skryter om att han gjort mer än någon annan, är ett sänke.

Vi har en regering som har valt att lägga ned fullt fungerande kärnkraft och i vintras i panik betalade ut kompensation för att villaägarna skulle ha råd att betala skatten på sin el.

Morgan Johansson. Annika Strandhäll. Ann Linde. Khashayar Farmanbar. Listan på odugliga ministrar kan göras lång, och Magdalena Andersson har inte direkt visat prov på bättre omdöme än sin föregångare i valet av statsråd.

Trots allt detta går alltså Socialdemokraterna mot en ny valseger. Visst kan man påstå att pandemin, med den borgfred den innebar, och kriget i Ukraina gynnat den sittande regeringen. Att Miljöpartiet lämnade Rosenbad måste också ha varit en ren önskedröm för S.

I grunden handlar detta dock om att oppositionspartierna har misslyckats kapitalt med att formulera ett trovärdigt alternativ. Få väljare tror helt enkelt att Sverige skulle bli särskilt mycket bättre med Ulf Kristersson som statsminister och Ebba Busch som socialminister.

Jag klandrar dem inte. Även om en moderatledd regering i många avseenden skulle bli lite bättre än den nuvarande, är det inga omvälvande förändringar som väntar. I synnerhet inte när allt ska förhandlas med KD, SD och L.

Ett politiskt parti måste vinna väljare på sina egna meriter, inte enbart på att motståndaren är ännu sämre.