2014 var ett val som definierade den nya tiden i svensk politik. Efter åtta år släppte den regerande Alliansen makten. Fredrik Reinfeldt valde att avgå i stället för att ta stöd av det växande Sverigedemokraterna och sitta kvar.

Socialdemokraterna skänktes därmed valsegern. Stefan Löfven kunde tillträda och för första gången togs Miljöpartiet in i regeringen. Det skakiga parlamentariska läget för Löfvenregimen fick en underdånig borgerlighet att gå med på Decemberöverenskommelsen. Kristdemokraterna blev första parti att bryta den, vilket är värt att påminna om. De gjorde demokratin en tjänst.

Resultatet av dessa Löfvens år vid makten känner vi alltför väl. Sverige fick en regering med stora interna slitningar. Den förtida avvecklingen av kärnkraften skyndades på, nya symbolmyndigheter för jämställdhet och mot segregation tillsattes, relationerna med Israel försämrades, skatterna och bidragen höjdes. Migrationspolitiken lades om, sades det, men några lösningar på de problem invandringen fört med sig under över 20 års tid kunde Löfven aldrig presentera. Vid varje regeringsförklaring lovade Löfven att knäcka gängen, men problemen blev bara värre.

Fyra år senare sprack slutligen allianssamarbetet när Centerpartiet och Liberalerna tog steget över för att rädda Socialdemokraterna kvar vid makten. C och L satte effektivt stopp för Ulf Kristerssons försök att bli vald till statsminister. Precis som 2014 var motivet att ”hindra SD från att få inflytande”. Den så kallade januariöverenskommelsen var en absurd regeringsbildning, för att citera Kristersson. Inte heller den höll, och mot slutet av mandatperioden hade Socialdemokraterna inte bara tappat C och L utan också MP.

Mandatperioden har inte saknat kriser. Coronapandemin. Kriget i Ukraina. Energikris. Nioprocentig inflation. Det är sannerligen inget drömläge för en ny regering. Men en ny regering kommer vi att få.

Magdalena Andersson erkände sig under onsdagskvällen besegrad i ett bittert tal ovärdigt en statsminister. I stället för att önska den tillträdande statsministern lycka till valde S-ledaren att varna för extremism och politiskt våld. Underförstått anklagar hon oppositionen för att utgöra ett hot mot enskilda människor i Sverige.

Statsministerns framträdande visar hur socialdemokratin betraktar regeringsmakten som något som tillhör dem, inte något som är till låns i fyra år. Andersson avgår eftersom hon är nödd och tvungen, men hon gör det först efter att ha utmålat ett tillträdande regeringsunderlag som våldsamt och farligt. Hon valde att använda denna stund i rampljuset till att splittra och polarisera. Hon visade sitt rätta ansikte.

Att oppositionen har lyckas besegra Socialdemokraterna i ett val är ingen liten sak. Maktpartiets år i opposition under de senaste hundra åren är lätträknade. S gick dessutom framåt i valet och kommer ta över styret i bland annat Stockholms stad.

Visst går det att ifrågasätta hur stabilt det nya fyrpartisamarbetet kommer att bli. Är SD uppgiften mogna? Går det att lita på L? Ingen vet. Men Ulf Kristersson har Sverigedemokraternas valframgång att tacka för segern. Det bör märkas i hur generös hans regering blir i förhandlingarna med Jimmie Åkessons parti.

Viktigast här och nu är att valresultatet innebär att det samhällsfarliga Miljöpartiet hålls borta från regeringsmakten, att skamlösa och olämpliga statsråd som Morgan Johansson och Annika Strandhäll får packa samt att Centerpartiet får krypa ihop i sin smala mitt och huttra i fyra år, utan inflytande.

Annie Lööfs mål var att hålla ”ytterkantspartierna” V och SD utan inflytande. Det slutade med att V blev större än C och att SD ingår i ett regeringsunderlag. Detta misslyckande kommer bli Lööfs eftermäle.

Maktskiftet innebär något fundamentalt viktigt: att maktfullkomliga socialdemokrater tvingas gå i opposition. Vi ska inte ha någon övertro på den tillträdande regeringens förmågor att lösa alla problem. Men jag tror att vi åtminstone kan räkna med att maktskiftet innebär att saker och ting blir lite bättre i stället för mycket värre.