Med en dryg vecka kvar till valet kallade Socialdemokraterna till presskonferens för att peka ut delar av oppositionen som en säkerhetsrisk. Måltavlan var förstås Sverigedemokraterna, men eftersom oppositionspartierna går till val på att styra landet tillsammans är det i realiteten landets hela opposition som regeringspartiet brännmärker som en fara för Sverige.

Detta tilltag kan inte kallas annat än desperat. Ty något scoop hade inte S att komma med. Det var gammal skåpmat som presenterades av ett antal ministrar som tävlade i att se allvarsamma och seriösa ut. Peter Hultqvists framträdanden i media efteråt har inte direkt stärkt Socialdemokraternas sak.

Som många har påpekat är det tveksamt om Socialdemokraterna ens tror på detta narrativ själva. Om nu SD de facto var en säkerhetsrisk hade detta varit en fråga för Säkerhetspolisen, och S hade kämpat för att hålla partiet ute från alla arenor där partiet anses kunna utgöra en risk.

Partiet fick viss draghjälp av den SD-tjänsteman som bjudit till in ”andravärldskrigsinledelsefika”. Men det hela visade sig handla om att högtidlighålla Polens kamp mot Nazityskland – den 1 september hålls minnesceremonier i Polen – inte att ”fira Nazitysklands anfall”, vilket var den vinkel som mainstreammedierna körde.

Vad detta i grunden handlar om är att Socialdemokraterna backat i ett antal opinionsmätningar den senaste veckan samtidigt som Sverigedemokraterna fortsätter att växa. Kanske blir det rent av större än Moderaterna denna gång.

S brukar vara duktiga på att spurta, det gjorde de senast 2018, men uppenbart är att Magdalena Andersson hittills inte har lyckats entusiasmera svenska folket. Hon har konsekvent svårt att förklara hur hon ska kunna få ihop ett regeringsunderlag efter valet. Kanske börjar alltfler inse att en rödgrön valseger bäddar för politiskt kaos. Det enda S har kvar är att försöka skrämmas med det politiska alternativet.

En sak vet vi sedan länge: Socialdemokraterna är beredda att göra precis vad som helst för att behålla makten. De kan ändra ståndpunkt i vilken fråga som helst. Nato. Kärnkraften. Skatterna. Kriminalpolitiken.

S har försökt neutralisera alla frågor som oppositionen kan använda mot dem, nu senast den om kärnkraften. Denna triangulering är förstås inget nytt eller unikt. Men S spelar i en helt egen liga. Det spelar ingen roll vad S har tyckt och gjort i tre år och elva månader – allt kan ändras under mandatperiodens sista veckor. Så skamlösa, så ryggradslösa, så maktkåta är Socialdemokraterna.

Om man ska hitta något positivt i det tragiska skådespel som den där presskonferensen var får man väl åtminstone glädjas åt att Anders Ygeman äntligen lyckades hitta ett rum att diskutera säkerhetsfrågor i.