Definitionen på ett välfungerande samhälle torde vara förmågan att prioritera viktigt framför oviktigt, att skilja på basfunktioner och trams. Sverige har i allt högre grad blivit ett land som förlorat denna förmåga.
I takt med att landets välstånd vuxit har befolkningen unnat sig att bortse från grundfundamenten i samhällsbygget och fokusera på sådant som ingen vettig människa skulle bry sig om när en kris slår till. Att enskilda människor beter sig så i privatlivet må vara hänt – det drabbar trots allt främst dem själva. Det är när vitala samhällsfunktioner glömmer sitt grunduppdrag och börjar ägna sig åt trams som ett helt land hamnar i knipa.
Polismyndigheten är ett gott, eller snarare förfärande, exempel på denna tramsifiering. I stället för att fokusera på att en polis, som utövar något så viktigt som statens våldsmonopol, ska få bästa tänkbara utbildning med de rätta kvalifikationerna har debatten de senaste åren styrt i en annan riktning. Det har blivit viktigt med att förortens gangsters ska kunna identifiera sig i poliserna på plats samt att utöka andelen kvinnliga poliser.
Trots sänkta begåvningskrav är det alltjämt svårt att fylla utbildningsplatserna på polishögskolorna. Polisen har heller inte blivit bättre på att lösa brott, och Sverige ligger alltjämt lågt i polistäthet.
Försvarsmakten är ett annat exempel. Den dansar inte enbart runt i Pridetåget varje år utan marknadsför sig också med regnbågsflaggan. Kritiken mot tilltaget gick ut på att det faktiskt endast finns en flagga som Försvarsmakten ska försvara, och det är den svenska fanan. Men nej, Försvarsmakten tar inte intryck av sådan kritik. They don’t march straight.
Energisystemet är ett dagsaktuellt och synnerligen allvarligt exempel på när politiska makthavare leker fia med knuff med medborgarnas säkerhet. Regering och riksdag har alltså med berått mod ersatt ett välfungerande och planerbart elsystem med ett icke planerbart men värdegrundsmässigt godkänt system som ger oss effektbrist och skenande elpriser. Svensk energipolitik är ett haveri liknande det migrationspolitiska.
Regeringen hånas nu från vänsterhåll för sitt ställningstagande för kärnkraft. Hånet är minst sagt olämpligt – vi har tusentals hushåll runt om i landet som går på helspänn i väntan på nästa elräkning. Politikerna har lyckats förstöra något som fungerade alldeles utmärkt.
Det utlovade elprisstödet är inget att räkna med, vilket regeringen i och för sig ska kritiseras för eftersom den lovade så vitt och brett i valrörelsen. Dock bör det vara en regerings primära uppgift att få en fungerande energiförsörjning på plats, inte dela ut bidrag till folket för att det ska kunna betala elräkningen. Ny kärnkraft tar dock tid att få på plats, och här behöver regeringen peka med hela handen. Få saker är så pass vitala, få områden så pass självklart statens ansvar, som energiförsörjningen. Vad ”marknaden” vill i detta fall är faktiskt ganska ointressant. Sveriges invånare behöver energi.
Till denna soppa kan vi avslutningsvis lägga public service, som med några få undantag förvandlats till en uppsminkad underhållningsmaskin i stället för en sakligt informativ och granskande apparat i folkets tjänst. Särskilt illa är detta i tider av kris.
Eller ligger det kanske tvärtom i folkets intresse att bli lagom avdomnad i skallen på fredags- och lördagskvällarna med hjälp av program som Carina Bergfeldts talkshow och Första dejten? Då bryr vi oss kanske mindre om både arbetslöshet, energikris, kriminalitet och att besparingarna försvinner. Då håller vi humöret uppe, likt ett lyckligt ovetande barn.
Varför vara seriös när man kan tramsa och ha roligt? Varför bry sig om de långa linjerna när man kan tänka kortsiktigt?
Jag frågar mig ibland hur vi i framtiden kommer se tillbaka på dagens makthavare. Förhoppningsvis genom att suckande ruska på huvudet. Men å andra sidan kanske morgondagens politiska ledarskikt är ännu värre än dagens. Folket har en viss makt att påverka huruvida så blir fallet.
Senaste kommentarer