Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bildar en ny regering stödd av Sverigedemokraterna. Detta genom det så kallade Tidöavtalet, som Ulf Kristersson och hans tre partiledarkollegor gemensamt presenterade på fredagsförmiddagen.

Kristersson var noggrann med att påpeka att detta inte är ett nytt januariavtal. Denna distinktion är relevant. Det är alltså inte fråga om ett avtal där partierna tvingar varandra att genomföra sådant de avskyr eller gått till val på att stoppa. Tvärtom finns det en gemensam färdriktning som dessa fyra partier delar i stort. Grunden är sju samarbetsområden: Ekonomi, kriminalitet, migration & integration, klimat & energi, hälso- och sjukvård, skola samt demokrati & kultur.

Det finns mycket att gilla i den politik som nu läggs fram. Men också sådant som vi kunde ha varit utan. Några korta nedslag:

  • Skärpta krav på att få svenskt medborgarskap. Både vad gäller försörjning och tid i Sverige.
  • Antalet kvotflyktingar minskas från 6000 till 900 årligen.
  • Höjt lönegolv för arbetskraftsinvandring (de måste uppnå medianlönen).
  • Nationell folkräkning ska genomföras.
  • Avskaffat enprocentsmål för biståndet. Något oväntat att L och KD släppte detta, men mycket välkommet.
  • Ingen sänkt a-kassa. En entydig förlust för Moderaterna, medgav Kristersson.
  • Bidragstak. Det ska alltså inte gå att förlora på att jobba. Dessvärre inget besked om att avskaffa flerbarnstillägget, men det kanske kommer.
  • Det energipolitiska målet ändras till 100 procent fossilfritt (i stället för förnyelsebart) och Vattenfall får i uppdrag att planera och upphandla ny kärnkraft.

Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: vi ska inte hysa någon övertro till den tillträdande regeringens förmåga att lösa alla samhällsproblem på fyra år. Kristersson är ingen trollkarl, och risken för att enskilda liberala riksdagsledamöter kommer lägga hinder i vägen ska inte underskattas. Just därför var just denna regeringsbildning den enda realistiska. L hålls i bojor genom sin regeringsmedverkan och SD fick storslam i flera viktiga frågor tack vare att de står utanför.

Det Tidöavtalet trots allt är ett exempel på är att det faktiskt spelar roll vad man röstar på. Sverige får med den nya regeringen en ny inriktning inom kriminalpolitiken, energipolitiken och i viss mån migrationen. Det är inte konstigt att såväl centerledaren som den avgående statsministern surar och att Miljöpartiet varnar för ”en mörk tid”. För oss andra gick solen just upp.