Vänsterns samlade reaktion på maktskiftet är den förväntade. Det talas om 30-tal, om ”rasistiskt skräckvälde”, om rättsstatens slut. Aktivister, troligen uppfyllda av sin egen övertygelse om att de står på rätt sida av historien, skriver ”Hédi Fried” i Ulf Kristerssons trådar i sociala medier.

Det är lite som när barn inte kan låta bli att skrika ”bajs” vid väl valda tillfällen. Vi bör nog inte förvänta oss att nivån höjs nämnvärt under mandatperioden, även om en del lär tröttna när de likt det skrikande barnet inte får gehör.

Fokus för kritiken är förutom samarbetet med Sverigedemokraterna den nya migrationspolitiken. SD, M och KD har alla insett att Sverige inte kan fortsätta som förr och lägger därför om migrationspolitiken. Alltså det som den förra regeringen skröt om att den hade gjort men som i själva verket resulterat i en mur full av vidöppna dörrar.

DN tillhör dem som kritiserar den nya regeringens migrationspolitik. Det är mycket som ledarsidan inte är nöjd med:

Som att kraftigt minska antalet kvotflyktingar, försvåra familjeåterförening och hänvisa asylsökande till transitcenter. Samtliga inskränkningar kommer att försvåra situationen för utsatta människor, som antingen inte får resa hit eller behandlas sämre om de väl är här.

Detta förhållningssätt är intressant. Att det skulle vara en svensk regerings främsta uppgift att göra det lätt för ”utsatta människor” (hur många hundratals miljoner människor kan inte falla inom den definitionen?) att invandra till just Sverige är en ytterst märklig hållning. Varför skulle en regering ha detta som utgångspunkt i sin politik? Varför har Sverige kommit att reduceras till ett mottagningscenter för asylsökande och ekonomiska migranter?

Det finns säkert många svar på dessa frågor. Ett är troligen så infantilt att det handlar om känslan att göra gott. Den där varma känslan inombords som infinner sig när man ger något till någon annan. Dessutom finns det en spridd uppfattning som har med den svenska självbilden att göra, nämligen att Sverige fortsatt är ett föregångsland som övriga världen avundas och att det är vår plikt att dela med oss av detta paradis till så många människor som möjligt. Utan motkrav.

Under decennier har det byggts upp en hel industri som är beroende av en fortsatt hög invandring – och dess problem. Det är samhällsvägledare, integrationsstrateger, samhällskommunikatörer men också alla som arbetar brottsförebyggande. För att inte tala om advokaterna. Vad ska alla dessa människor göra om det slutar kommer nya asylsökande?

För invandringsvännerna förefaller det absolut viktigaste för landet Sverige inte vara energiförsörjningen, den ekonomiska utvecklingen eller brottsbekämpningen utan hur stor andel av världens migranter som kan få komma hit och stanna här. Vissa envisas fortfarande med att asylinvandringen är en vinst för samhället och erbjuder mer eller mindre fantasifulla räkneexempel som stöd för detta.

Den som vill se de verkliga effekterna av migrationshaveriet behöver lyfta blicken från det strikt ekonomiska och beakta sociala, kulturella och andra samhällspåverkande konsekvenser. Att ta emot asylsökande innebär inte bara en ekonomisk kostnad för mottagarlandet. En stor invandring från kulturellt avlägsna länder har också en kulturell kostnad. Det är detta vi ser just nu runt om i landet i form av parallella samhällsstrukturer och ett öppet förakt för det svenska.

Många migranter vill inte bli en del av majoritetssamhället, och har under decennier heller inte haft några krav på sig att bli det. Trots allt prat om integration har det politiska och kulturella etablissemanget uppmanat invandrare att odla sin egen kultur i sitt nya hemland. Att lära sig svenska har inte varit ett krav för vare sig uppehållstillstånd eller medborgarskap.

Dessa minoritetsgrupper har skyddats i diskrimineringslagstiftningen samtidigt som det har varit fritt fram att håna och förakta den inhemska majoritetsbefolkningen. Incitamentet att bli svensk har inte funnits. Svenskhetens själva existens har tvärtom ifrågasatts. Under dessa förutsättningar har islamism, bidragsfusk och segregation kunnat frodas ostört. Röster som ifrågasatt den förda politiken har frysts ut.

Ulf Kristerssons regeringsförklaring var ett välkommet brott med den gamla politiken. Kanske var det viktigaste han sade något som inte fått så stor uppmärksamhet: invandringen måste vara bra för Sverige. Det finns ingen av Gud given rättighet att bo just på denna plätt på jorden. Den som kommer hit från andra länder måste förväntas bidra positivt till landet. Annars är de inte välkomna.

Om denna till synes självklara inställning hade varit vägledande redan för 30 år sedan, hade Sverige inte haft alla de migrationsrelaterade problem vi dras med i dag.