Det sker något historiskt i Kina just nu. Protester mot landets nollcovidstrategi sprider sig runt om i landet, och når nu även storstäder som Beijing, Shanghai och Chengdu. De beskrivs som de största på över 30 år.

Det är svårt att säga hur omfattande protesterna är än så länge, men det är åtminstone inte fråga om de massor som vi såg på Himmelska fridens torg 1989. Så långt lär regimen aldrig låta det gå denna gång.

Protesternas betydelse ska således inte överskattas. De är än så länge små och relativt enkla för polisen, det vill säga partiet, att hantera. Men slagorden reser en hel del ögonbryn. ”Kliv ned Xi Jinping!” och ”Ned med kommunistpartiet!” är inget vi är vana vid att höra. Bara en dryg månad efter att Xi omvaldes som generalsekreterare för en unik tredje mandatperiod står kineser på gatorna och skriker efter hans avgång. Det är mod.

Kinas kommunistiska parti är besatt av tanken på ordning. Partiet självt föredrar att predika visionen om ”det harmoniska samhället” (Héxié shèhuì, 和谐社会). All risk för kaos (hǔnluàn, 混乱) måste undvikas, ordningen med partiet vid ledningen upprätthållas.

Så länge tillväxten är hög, landet utvecklas och Kinas ställning som världsmakt stärks, har den vanliga han-kinesen ganska lite att bråka om. Det vi är vana vid att se är lokala protester, som kan sluta i att Beijing ger en lokal partist en knäpp på näsan. Att människor utmanar centralmakten är däremot ovanligt. De protester vi nu ser är således ganska unika, men KKP har bara sig självt att skylla.

Partiet tog tillfället i akt att utnyttja covidpandemin för att ytterligare stärka kontrollen över befolkningen. Situationen blev en utmärkt förevändning för en striktare kontroll, och partiet gör sällan något halvhjärtat. Kineserna har aldrig i sin historia varit så övervakade och påpassade som de är nu. Livet har blivit väldigt begränsat till följd av konstanta covidtester, karantänsregler och plötsliga nedstängningar utan hänsyn till konsekvenserna för enskilda människor och företag.

Det går bara att föreställa sig hur människors privatekonomi har påverkats. Många tar sig helt enkelt inte till jobbet. Sättet på vilket myndigheterna välja att tackla detta säger en del om deras filosofi och människosyn. Ett exempel är att anställda helt enkelt tvingas bo på arbetsplatsen. Så kan de både hållas i arbete och, vid behov, avskärmas från den övriga befolkningen ifall någon råkar nysa.

Grundproblemet är att KKP har gjort politik av sin covidstrategi, och eftersom partiet inte kan medge misstag (åtminstone inte mitt under pågående kris) blir det prestige i nollcovidstrategin. Den kopplas direkt till det högsta ledarskapet, det vill säga till Xi Jinping personligen. Den ende som över huvud taget aldrig får kritiseras. Det är svårt att välja en annan väg under dessa förutsättningar. Endast Xi kan göra detta, och han lär bli tvungen till det förr eller senare. Men knappast så länge protesterna pågår.

Jag har full förståelse för den frustration som många kineser nu känner. Det går knappt att leva ett normalt liv i Kina just nu, och detta har pågått i flera år. Uppenbarligen har topplocket gått hos många kineser nu, en uppdämd vrede pyser ut. Detta trots att de som grips i protesterna riskerar att dömas till långa fängelsestraff.

Min fromma förhoppning är att protesterna sprider sig och att Kinas ledning tvingas förklara nollcovidstrategin som avslutad. Det går inte att hålla på så här längre. Som västerlänning vågar jag inte ens besöka min bättre hälfts familj så länge den rådande politiken består eftersom vi utan förvarning kan komma att bli satta i husarrest.

En förändring skulle dock förutsätta att partiet anser att det kan svänga utan att behöva medge sitt misstag. Möjligen kan det ordnas med god hjälp av regimtrogna medier och en stor portion propaganda. I detta läge skulle nämligen Xi vinna mycket på att ge kineserna vardagslivet åter. Även omvärlden är beroende av ett fungerande kinesiskt samhälle där produktion och export rullar på, så påtryckningar från USA och EU skulle inte heller skada.

Realistiskt sett lär emellertid Xi göra som har har gjort ända sedan han tillträdde som Kinas ledare för tio år sedan, nämligen gå hårt och skoningslöst fram mot alla oliktänkande. Människor kommer arresteras. Fängslas. Dödas om nödvändigt. Utländska journalister, i den mån de fortfarande tillåts verka i landet, har uppmanats att hålla sig borta från demonstrationerna och lär kastas ut om de inte lyder.

Det finns inte mycket hopp om ökad frihet och minskad repression i Kina i dag. Men de protester vi nu ser ger mig åtminstone en gnutta tro på att förändring ändå är möjlig. Om än på väldigt lång sikt.