Det pågår ett tragiskt och förnedrande skådespel i världspolitiken just nu. Jag talar inte om Vladimir Putins försök att verka fortsatt populär genom att träffa obskyra ledare i stället för ledarna för världens verkliga maktcentra, som ju isolerat den ryske diktatorn. Nej, jag pratar om Sveriges förhållande till Natolandet Turkiet.

Sverige har ansökt om Natomedlemskap. Hastigt och extra lustigt under Natomotståndaren Peter Hultqvists tid som försvarsminister tvärvände Socialdemokraterna i frågan om svenskt medlemskap. Orsaken var förstås Putins beslut att inleda en fullskalig invasion av grannlandet Ukraina. Plötsligt hade vi krig i Europa igen, och ingen verkade ett dugg förberedd på att det skulle kunna ske. Ens i teorin.

Men nu är vi där. År 2022 pågår det i vår närhet ett krig som till vissa delar liknar det stora kriget som utspelades på europeisk mark för över 100 år sedan. Att ta steget in i Nato för att öka säkerheten var inget överraskande steg under dessa förutsättningar.

Nato tar emot Sverige och Finland med öppna armar. Men Turkiet fortsätter att hålla emot. Erdoğan inser att han sitter med trumf på hand och han avser att utnyttja detta maximalt. Det vi nu ser är svenska makthavare som hunsas som hundar av den turkiske härskaren. Detta började redan med Magdalena Anderssons regering och fortsätter nu med Ulf Kristerssons.

Det senaste kapitlet i denna förnedrande soppa är Turkiets reaktion på att Högsta domstolen stoppat utlämningen av en journalist som turkarna önskar få utlämnad. Den turkiske utrikesministern kallar det ”mycket negativt”. Tobias Billström reser till Ankara för att träffa sin kollega, sannolikt för att förklara hur en rättsstat fungerar men också med underdånig ton be om en chans att reparera relationen efter detta.

Turkiets hållning mot Sverige har, åtminstone utåt, ännu inte mjuknat. Frågan är hur länge detta spel ska fortsätta och vad Sverige är berett att göra för att bli insläppt i Nato. Hur länge ska svenska politiker låta sig hunsas av Ankaradespoten?

Kommer vi nå punkten när det är dags att säga ”OK, då struntar vi i det här. Vi bygger vår säkerhet på andra sätt, gärna nära Nato. Men vi kan inte acceptera att bli hunsade på det här sättet av ett Natoland. Ajöss.”?

Jag börjar definitivt tycka att vi närmar oss.