Turkiet säger nej till Sveriges Natoansökan, lät företrädare för den turkiska regeringen meddela under måndagen. Den utlösande faktorn sägs ha varit den danske byfånen Rasmus Paludans koranbränning, som om den hade ett dugg med Sverige att göra.

Sanning att säga har Turkiet länge försökt hitta ursäkter för att säga nej, dels genom att begära utlämningar av drösvis med personer trots att de rimligen bör veta att det i Sverige krävs en rättslig prövning i varje enskilt fall, dels genom att komma med ständiga anklagelser om att Sverige bryter mot den trilaterala avtal som skrivits under.

Detta nej är säkert ännu ett inspel i Turkiets förhandlingstaktik att vinna så mycket det bara går innan de säger ja. Men oavsett detta är det hög tid för Sverige att sätta ned foten. Regeringens krypande för sultanen i Ankara måste upphöra och bollen skickas tillbaka till Nato. Vill de ha oss som medlemmar krävs ömsesidig respekt. Övriga Natomedlemmar får ta ett snack med bråkstaken i klassrummet och sedan återkomma till oss.

There was a young fellow from Ankara,
Who was a terrific wankerer.
Till he sowed his wild oats,
With the help of a goat,
But he didn’t even stop to thankera.

Tyvärr tyder ingenting på att regeringen kommer agera så. Svansandet för Ankara lär därför fortsätta, trots att de kränker Sverige genom att avboka och ställa in besök. Först talmannen, sedan försvarsministern. Det lättkränkta Turkiet har inga problem med att bete sig som en mobbare mot andra.

Vi borde givetvis utan omsvep, undantag eller ursäkter försvara vår yttrandefrihet. Rasmus Paludan må vara en femåring i en vuxen mans kropp, men hans försök att utmana gränserna för vår yttrandefrihet borde inte uppröra vare sig statsministern eller någon annan beslutsfattare i Sverige.

Ulf Kristersson har visserligen rätt i att man inte behöver gilla allt som företas i yttrandefrihetens namn. Det är liksom en del av poängen med dess själva existens. Men det är ovärdigt en svensk statsminister att som Kristersson gjorde be om ursäkt ”om någon muslim känt sig kränkt”. Vi vet också att ett sådant underdånigt budskap aldrig hade yttrats om de kränkta varit kristna. Kristersson hade aldrig reagerat på en bibelbränning.

Givetvis ska den kristerssonska ursäkten ses i ljuset av den svenska Natoansökan och Turkiets överkänslighet. I detta läge är det otacksamt när danskar bränner koraner och protestanter hänger Erdogandockor. Det är begripligt. Men yttrandefrihet är ingen tävling i enighet och ordning, snarare raka motsatsen. Antingen står man upp för den, vilket inbegriper risken att själv bli kränkt eller känna obehag. Eller så gör man det inte.

Sveriges underdåniga dansande inför härskaren i Ankara måste få ett slut. Reaktionerna från Turkiet men också från bland annat Irak, där islamister demonstrerade och brände den svenska flaggan, visar ännu tydligare att vi måste stå upp för vilka vi är och inte anpassa oss ett dugg till dessa regimer och värderingar. Det är ju just denna underdånighet inför främmande värderingar som försatt oss i den situation vi är i med eskalerande gängvåld, hedersförtryck och så vidare.

Vi borde göra som Boris Johnson i stället och delta i en limericktävling om Erdogan. Den forne brittiske premiärministern hade ju talang.