”Lågaffektivt bemötande”. Få idéer exemplifierar så väl vad som är fel med det moderna Sverige. Få metoder fångar både svensk naivitet och konflikträdsla i ett enda slag.

Föreställningen att konflikter bäst hanteras genom att backa och låta bråkmakaren ta mer plats har varit en katastrof i svensk skola. Det lågaffektiva bemötandet kan vara en fungerande metod i enskilda fall, men det får katastrofala konsekvenser mot ungdomar som snarare behöver tydlig gränssättning.

Tyvärr har denna låt gå-mentalitet smittat hela samhället, inte endast skolan. Poliser kan ofta ses agera i enlighet med det lågaffektiva bemötandet, och det är tydligt hur det ger gärningspersonen ett maktövertag. När statens våldsmonopol börjar gå ned på knä i enlighet med en förvirrad psykologs teser befinner vi oss inte bara på ett sluttande plan utan i brant utförsbacke.

Tyskland brukar kallas för ett Sverige för vuxna. På flera sätt stämmer det. Inte bara har de en mer liberal hållning till alkohol och droger, de har också lyckats bättre med att hantera den massinvandring som drabbat båda våra länder. En förklaring kan vara tydlig kravställning samt gränssättning som ett gemensamt ansvar för hela samhället.

Expressens ledarsida beskriver Anna Dahlberg stora skillnader i hur svenskar och tyskar agerar när någon beter sig gränslöst och normbrytande. I Tyskland kan föräldrar säga till andras barn som inte beter sig. Det är i princip otänkbart i Sverige. Här har det gått så långt att knappt ens lärare och pedagoger vågar agera av rädsla för att få arga föräldrar eller en anmälan på sig.

Exemplet kan tyckas trivialt, men jag tror att det säger förfärande mycket om hur snett vi har hamnat. Självfallet finns ett föräldraansvar, men om barn och unga beter sig illa i offentliga miljöer vilar det även på oss andra att säga ifrån och förklara vad som är acceptabelt och inte. Ett samhälle som tar detta ansvar gemensamt blir inte bara rimligare att leva i, det blir också betydligt mer begripligt för den som ska bli en del av det.

Varför sticker Sverige ut i hela västvärlden när det kommer till skjutvapenvåld? Varför skjuter tonåringar med invandrarbakgrund ihjäl varandra här men inte i Tyskland? Svaret kanske är att vi aldrig förmår sätta gränser. Inte i förskolan. Inte i grundskolan. Och inte på högstadiet. Sedan är det för sent.

Ut ur skolan vandrar tonåringar utan godkända betyg och med frånvarande föräldrar och möter en vuxenvärld som hellre pratar normkritik, ”antirasism” och göder en offerkultur än försöker ta sitt ansvar som tydliga och guidande förebilder för en ny generation.

Det var skolans brister som en gång i tiden väckte politiska intresse i tonåren. Det råder inga tvivel om att skolan är om möjligt ännu viktigare i dag. Det som går fel där fortplantas genom hela samhället. Lyckas vi med skolan har vi en chans att komma tillrätta med många av dagens allvarligaste samhällsproblem. Misslyckas vi spelar det inte så stor roll hur många nya lagförslag landets justitieminister lägger på riksdagens bord.

Den tidigare utbildningsministern Jan Björklund brukade likna skolan vid en atlantångare. Den tar vid att vända. Liknelsen kändes aldrig riktigt relevant, ty den svenska skolan kan snarare liknas vid en kapsejsande färja. Personalen skickar ut maydayanrop men får klara sig bäst de kan.

Om vi nu kommit till insikten att vår kultur och vårt sätt att bete oss i konfliktsituationer skapar problem, återstår att besvara frågan hur vi förändrar detta. Politikers sätt att lösa problem är vanligtvis att förbjuda något eller kasta pengar på problemet i fråga. Det går inte här. Detta handlar om invanda handlingsmönster som vuxit fram under några decennier.

Det har väl inte alltid sett ut så här – jag inbillar mig att normbrytande beteende fick andra konsekvenser på 50-talet. Det har således skett en förändring när nya idéer och föreställningar fått fäste i vår postmoderna tid och stegvisa utveckling mot kakistokrati.

I stället för att predika normkritik, prata om det nödvändiga och goda i sunda normer. I stället för att odla en offermentalitet hos unga invandrarkillar på glid och utmåla majoritetssamhället som en fiende, visa med tidiga och tydliga konsekvenser hur vi ser på oacceptabelt beteende. Påminn om att det finns en annan väg för den som anpassar sig till de normer och värderingar som ska råda.

Är det möjligt att nå framgång? Det är det förmodligen. Men långt ifrån alla vill ens nå en förändring, och beteende- och tankemönster hos ett folk tar tid att förändra. Frågan är om vi har den tiden. Eller viljan.