De flesta krig är onödiga. Få kan i efterhand sägas ha varit nödvändiga eller oundvikliga. Oftast är krig ett resultat av att en enskild part, eller man, vill ha krig. Irakkriget är ett sådant exempel.

När George W Bush fattade beslutet att invadera Saddam Husseins Irak visste ingen hur länge kriget skulle vara. Bush hade misslyckats med att övertyga FN om att Irak var ett hot mot världsfreden och i stället skapat sin allians av villiga, där framför allt Storbritannien ingick.

Efter en dryg månad hade Husseins regim fallit och diktatorn flytt. Iraks folk jublade. Tyrannen var borta, nu skulle landet bli en demokrati. De brydde sig i detta skede föga om att förevändningen för invasionen, de påstådda massförstörelsevapnen, aldrig skulle hittas.

Någon mönsterdemokrati i Mellanöstern blev emellertid Irak inte. Efter att Bush utropat seger genom att förklara ”Mission accomplished” började kriget på allvar. Upproret skulle driva Irak till inbördeskrig.

USA begick en rad allvarliga misstag som åter påminde oss om en gammal sanning: det är lätt att starta och vinna krig, betydligt svårare att vinna freden. Genom att upplösa armén och förbjuda baathpartister att delta i uppbyggnaden av det nya Irak blev massor av människor fråntagna både inkomst och syfte. De blev lätta att rekrytera till det växande motståndet mot USA. Irak blev en krutdurk. I stället för att skapa en välfungerande demokrati lyckades Bush etablera al-Qaida och Islamiska staten, med väl kända resultat.

I dag, exakt 20 år efter invasionens inledning, är det lugnare i Irak. Men landet plågas fortfarande av att regeringen misslyckas med att tillhandahålla det mest basala för sin befolkning, däribland stabil elförsörjning. Korruptionen har förblivit ett stort problem.

Frågan är vad Bush egentligen åstadkom med sitt krig. En av den moderna historiens värsta terrorgrupper växte sig stark. Irans inflytande stärktes. USA:s anseende försämrades. Många liv gick till spillo. Att avsätta en diktator må kännas rätt och riktigt, men exemplen på det kaos som ofta följer är många. Saknas en beredskap för detta är inte ens halva jobbet gjort vid regimens fall.

Det har spekulerats i att Vladimir Putin inspirerats av George W Bushs Irakäventyr. Inte av krigets följder utan snarare av att det bevisligen gick att strunta i omvärldens protester och med militär kraft agera på egen hand. Det är svårt att se att Putin skulle ha behövt någon särskild inspiration för sina försök att ta över Ukraina. Hans bevekelsegrunder är helt andra.

Däremot finns det en annan likhet, och det är att följderna av respektive krig på grund av felbedömningar, arrogans och misstag blev helt andra än vad den invaderande parten hade föreställt sig. Vi har levt med följderna av Irakkriget i 20 år. Vi, och i synnerhet Ryssland och Ukraina, kommer få leva med följderna av Putins krig under minst lika lång tid framåt.

Se även:
Dokumentären Once Upon a Time in Iraq