För en tid sedan hamnade jag i en diskussion om samhällsutvecklingen med en klok person. Jag har i grunden en positiv livsinställning men medgav i diskussionen att läget ser mycket dystert ut och att det snart kanske är för sent att vända utvecklingen. Personen svarade snabbt: ”Men Hans, det är redan för sent.”

Den här sortens uppgivenhet märks allt oftare bland vanliga svenskar. En del av detta är en ganska obehaglig tillvänjning till våldet. Folk accepterar steg för steg en ny verklighet, en ny utsatthet. Vi ser inga stora missnöjesyttringar, ingen ilska, inga förskjutningar i opinionen till följd av att Sverige ligger i Europatopp i skjutningar och sprängdåd.

Eller visst. Socialdemokraterna, som bär huvudansvaret för samhällsutvecklingen de senaste 30 åren, ökar sitt stöd i varje opinionsmätning, men det säger bara alltför mycket om svenskars bristande fantasi. Eller uppgivenhet, om vi så vill.

Någon skulle kanske säga att svenska folket är helt oförmöget att tillvarata sina intressen. Och ja, så är det ju. Det har närmast blivit ett besvärande karaktärsdrag hos svensken att ständigt sätta de egna nationella intressena sist. Fredrik Reinfeldts anti-svenska linje i bland annat migrationsfrågan må vara den som flertalet först tänker på, men den manegen krattades långt tidigare av andra. Det var inte Reinfeldt som kom på att Sverige skulle sticka ut som mottagarland för asylsökande och kvotflyktingar. Han gjorde bara allt ännu värre.

Den nya regeringen har ju lagt en mycket mer restriktiv migrationspolitik, invänder kanske någon. Ja, men problemet är att denna vändning kommer minst tio år för sent. Och just nu är inte inflödet det stora bekymret utan de problem som vuxit fram till följd av tidigare invandring.

I decennier har det talats om behovet av förbättrad integration. Alltför sällan har det diskuterats vad vi ska göra med dem som inte vill integreras. De är, bevisligen, ganska många. Väldigt många som invandrat från Somalia, Eritrea, Irak och Syrien lever sina liv precis som de gjorde i hemlandet. De tittar på program på sina hemspråk, klär sig som i hemlandet och har kvar sina sociala koder. Vilket ofta innebär att kvinnan aldrig kommer i arbete eller lär sig svenska.

Lägg till detta att det föds väldigt många barn som kvinnan inte orkar eller klarar att ta hand om och vi har en grogrund för kriminalitet när barnen lockas in i kriminella kretsar.

Det som gör mig mest pessimistisk kring möjligheterna att vända utvecklingen är vår handfallenhet inför kollisionen mellan framväxande klanstrukturer och det svenska rättssamhället. Det offentliga Sverige vet helt enkelt inte hur det ska hantera detta. I decennier har det funnits en rädsla för att bli förknippad med r-ordet. Detta har drivits av extremvänstern och anammats av nästan hela det politiska spektrat. En stor framgång för de så kallade antirasisterna.

I Sverige har vi ett rättssystem som bygger på att den som utsätts för brott anmäler till polisen och inväntar att de rättsliga myndigheterna hanterar det därifrån. Många som invandrat till Sverige har ingen som helst respekt för detta system och nyttjar det därmed inte. De hanterar de genom släkten eller klanen. Detta skapar en gigantisk krock.

En kollega berättade om hur han och en vän blivit hotade av småpojkar i ett köpcentrum efter att de råkat snudda vid dem när de gått förbi. Vad ska en vuxen man förväntas göra när en pojke i åttaårsåldern helt oprovocerat hotar och skriker åt honom att slicka hans skor? Väl medveten om hur små barn eller deras storasyskon numera har tillgång till vapen är det begripligt om vuxenvärlden börjar tiga och låter kriminella snorungar ta över våra offentliga rum.

Detta är ett förfärande exempel på hur långt det har gått. Men det är långt ifrån ett isolerat fall. Många kan berätta liknande historier om hur ungdomar tar över allt från badhus till torg och andra offentliga miljöer. Den som säger ifrån kan förvänta sig repressalier i form av misshandel, brinnande föremål som kastas in i lägenheten eller något annat. Barnen tillrättavisas inte utan backas tvärtom upp av sina föräldrar och släktingar, som ser detta som deras rätt och skyldighet.

Vi vill ha ett samhälle där vuxna vågar ta ett gemensamt ansvar för barn som beter sig illa. Ingen gillar att befinna sig i en situation där någon härjar runt och alla normalfungerande människor tysta tittar på. Men det är dit vi är på väg. Det började med en ovilja att vittna när vi sett ett brott begås och fortsätter nu med en rädsla för att säga ifrån när personer beter sig gränslöst i vår närhet. Även när de är åtta år gamla.

Hur vänder vi en utveckling som inte handlar om behovet av mer resurser eller nya lagar utan snarare om attityder och rädsla? En formidabel kulturkrock där majoritetsbefolkningen i tystnad och med böjt huvud får backa.

Jag ifrågasätter om svenska politiker har en aning om hur det ska gå till. Tyvärr blir jag alltmer övertygad om att den här utvecklingen inte går att vända. Den går möjligen att mildra om vi börjar bli stenhårda i att bekämpa klan- och släktstrukturer. Men den situation som decennier av vanskötsel, feghet och galenskap har försatt oss i kommer oundvikligen resultera i att Sverige blir ett sämre land att leva i. Vi är redan på god väg.

Svenska politiker och väljare har kastat bort ett land som en gång i tiden var ett av världens bästa.