Vinst på sikt. Termen har blivit ett meme, ett stående och numera ganska trött skämt bland dem som hånfullt gillar att påminna om med vilken idioti som svensk migrations- och integrationspolitik har bedrivits i många år.

I stället för att argumentera för ett högt flyktingmottagande utifrån rent moraliska aspekter och föreställningar om vår upplevda skyldighet att ta emot människor från främmande kulturer, började både liberaler och socialister att använda ekonomiska argument. Det var här pinsamhetens blöta skynke lade sig över hela debatten.

Kanske trodde de att svenska folket inte skulle köpa moralargumenten lika lättvindigt. Kanske uppfattade de själva att Sverige verkligen var i behov av fler lågutbildade människor från främmande länder. Oavsett vilket sattes det nu igång en bisarr ekonomilektion som gick ut på att övertyga folket om att Sverige inte bara skulle tjäna ekonomiskt på det stora flyktingmottagandet utan att frågan faktiskt var rent existentiell för Sverige som välfärdsland. Utan invandring stannar Sverige, som Jesper Strömbäck uttryckte saken i sin bok med samma titel.

Än i dag lever denna föreställning kvar. In i det sista i sitt jobb som migrationsminister upprepade Morgan Johansson hur stor andel av landets sjuk- och undersköterskor som har utländsk bakgrund. Som om hela välfärden skulle kollapsa utan invandring från Somalia, Eritrea och Syrien. Som om de kollektiva vårdbehoven skulle ha förblivit oförändrade av att importera hundratusentals människor från några av världens trasigaste och mest dysfunktionella länder. Ty det är så det låter – invandrare jobbar i vården, men de behöver aldrig söka vård själva.

Faktum är att sanningen om asylmottagandets pris finns på olika nivåer runt om i det svenska samhället. I statlig statistik. I skolor. Men också i kommunala integrationsverksamheter, alltså bland dem som till skillnad från nyliberala ekonomer faktiskt träffar migranterna varje vecka och ser förutsättningarna. Ofta är det bara att konstatera att vägen till självförsörjning är lika lång som en permobilresa till Mars.

Om Sverige hade tjänat på invandringen borde vi ha kunnat se detta nu. I stället för att vara den där superekonomin som dåvarande LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson drömde om, befinner sig Sverige i en mycket besvärlig situation. Dels har vi sektorer som skriker efter personal och har gjort det länge. Men de hittar inte rätt kompetens. Dels har vi en stor grupp primärt utrikesfödda som inte platsar på den svenska arbetsmarknaden, vars kompetens (eller snarare brist på kompetens) inte efterfrågas. Vi har alltså hög arbetslöshet och personalbrist – samtidigt. Så har det sett ut länge, och det är bortom fånigt att tro att invandring från krigshärjade länder med låg utbildningsnivå skulle lösa detta åt oss.

Självfallet påverkas Sverige av omvärldsläget. Men många av våra problem är hemlagade. Det var ingen som tvingade oss att ta emot en kvarts miljon asylsökande på två år (2014-2015), och detta åren efter att Migrationsverket fått slut på platser på sina egna boenden, efter att läget redan hade blivit akut.

Inflationen är fortsatt skyhög. Räntorna pressar alltfler hushåll, som ser sina boendekostnader flyga genom taket. Var tredje företag planerar varsel under de kommande sex månaderna, enligt Svenskt Näringsliv. Och som grädde på detta mos har vi alltså massor av invandrade människor som inte bidrar ett dugg till det gemensamma utan är en de facto-kostnad. Såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt.

Under alltför lång tid fick faktaresistenta människor styra Sverige. De är i princip omöjliga att påverka. De har redan bestämt sig för vad de tycker, och hela deras uppenbarelse stinker av konfirmeringsbias. Det är därför som verkligheten aldrig når sådana som Fredrik Reinfeldt, och det är inte lönt att försöka.

Den tidigare regeringen hade inte ens en vettig analys av roten till problemet. Den nya regeringen förstår åtminstone ungefär hur vi hamnat här och vad som behöver göras. Det som oroar är att det verkar hända väldigt lite på regeringskansliet. En och annan signal om vad som är på gång skulle inte skada, ty Sverige befinner sig i ett slags perfekt storm just nu som vi måste ta oss ur.

Asylsökande, fördelat på kön. Den så kallat humanitära stormakten har de senaste 20 åren främst tagit emot män.