Magdalena Andersson har varit grinig ända sedan hon förlorade valet. Få är så dåliga förlorare som sossar, och hon lever utan tvekan upp till detta.

Andersson har rest till Washington tillsammans med sin partisekreterare för att lära sig om hur man bemöter Trump-typer i politiken. Underförstått är bara själva resan ett slags slag under bältet på Tidöpartierna. Men låt oss börja med kortlivade före detta statsministerns raseriDN Debatt. Hon hävdar att hon har politiska motståndare som ”ljuger hejdlöst” men att hon ”inte kommer dras med i lögnmaskineriet”.

Vi kan stanna där för ett ögonblick. Lögnen finns i socialdemokratins DNA. Huruvida det som sägs är sant eller inte är av underordnad betydelse, och detta har vi sett i snart sagt varje valrörelse som Socialdemokraterna ställt upp i i modern tid. Sossar har ljugit sig blå om sina motståndare och ömsom anklagat ömsom insinuerat vad gäller högerns ”hemliga möten” med näringslivet, om hur borgerliga partier ifall de kommer till makten vill montera ned välfärden, slå på de svaga och så vidare.

Dåvarande partisekreteraren Lena Rådström Baastad blev påkommen med en flagrant lögn i Ekots lördagsintervju av Jörgen Huitfeldt. Som påläst journalist visste Huitfeldt hur partisekreteraren skulle svara och hade förberett svar på de förväntade påståendena genom att låta Ekonomistyrningsverket räkna lite.

Där framkom att kommuner och landstig fick ökade intäkter på 33 procent under alliansåren och att även statens intäkter ökade, detta i motsats till vad Socialdemokraterna hävdar skulle vara en konsekvens av skattesänkningar, nämligen att det offentliga får mindre pengar. Antalet arbetade timmar i kommunsektorn ökade per capita under Alliansens regeringsår.

Denna halshuggning i svensk radio fick emellertid inte Socialdemokraterna att sluta ljuga. Deras narrativ är alltjämt att skattesänkningar urgröper den gemensamma kassan. De faller således tillbaka på ideologi i stället för att förhålla sig till verkligheten. Och detta parti har samtidigt mage att anklaga sina motståndare för att ljuga hejdlöst.

Magdalena Andersson verkar ha lagt i något slags överväxel, månne har hon gått något slags dramalektion för att förvandlas till svensk politiks drama queen. Ebba Buschs beslut att åka på semester i stället för att delta i den senaste partiledardebatten i SVT misstänkliggörs som KD-ledarens sätt att fly undan debatten mot oppositionen. Att vissa generaldirektörer inte får förlängt förordnande beskrivs som en form av fascistisk utrensning. Därtill hävdar S-ledaren att regeringen hotar journalister.

Hyckleriet. Lögnerna. De proportionslösa angreppen. Sossarna anno 2023 känns igen. Problemet är att landets största parti på allvar kan skada svenska folkets tilltro till demokratin när hon beter sig så här. Om hon får folk att på allvar tro att den sittande regeringen utför utrensningar som efter ett machtübernahme, kan det rent av leda till att vissa tar till våld. Om nu demokratin står på spel kan alla möjliga ändamål helga medlen.

Det vi nu ser är en pressad socialdemokrati. De flyger fram i opinionsmätningarna, men sannolikt börjar S bli påtagligt nervösa över vad Tidöpartierna kan tänkas göra för att steg för steg montera ned den socialdemokratiska makthegemonin. Detta genom att klippa av finger efter finger på det järngrepp som S alltjämt har om hela det svenska samhället.

Det är för tidigt att säga vilka resultaten kommer att bli, men tveklöst är det SD som är skillnaden här. Ett helborgerligt regeringsunderlag hade aldrig vågat röra sossarnas lotteriverksamhet, knappt ens lägga ned en myndighet.

Om någon undrar vilken skillnad som SD kommer ha bidragit till som samarbetsparti till Kristersson-regeringen inför nästa val är det kanske främst detta. Att de fick regeringen att på allvar ta upp kampen mot sosseriet. Man kan förstå att Andersson svingar vilt just nu.