Armlängds avstånd. Det är det nya begreppet för dagen. Politiken ska hålla armlängds avstånd till kulturen, heter det med udden riktad mot Sverigedemokraterna. Det är lite underhållande, ty om det finns något vänstern historiskt aldrig har velat göra är det att låta politiken lämna kulturen i fred.

Tvärtom har kulturen alltid setts som en del av politiken. Ett slags vänsterpolitisk förtrupp om man så vill. Och de har fått hållas. Högern, som åtminstone i modern tid inte velat blanda ihop politik och kultur, har inte ägnat någon större energi åt att klura på varför vänstern fullständigt dominerar den kulturella scenen.

På filmfestivalen i Cannes 2016 presenterade Filminstitutets dåvarande VD Anna Serner tillsammans med kulturministern Alice Bah Kuhnke konceptet ”50/50 by 2020”. Målet, uppenbart ett politiskt format sådant, var att hälften av filmerna som producerades i Sverige skulle ha en kvinnlig regissör eller manusförfattare år 2020.

Varför politiken ska lägga sig i vilket kön som regissörer och författare har kan var och en fråga sig. Frågar du filmpubliken vill de flesta nog bara se bra film. Politisk styrning ger dessutom inte alltid önskat resultat. Regeringen Löfven skickade därför nya direktiv med strukna mångfaldskrav till Filminstitutet i slutet av 2021. Detta sedan Myndigheten för kulturanalys konstaterat i en rapport att kvoteringsivern fått negativa konsekvenser för den konstnärliga friheten:

En effekt av den politiska styrningen är att flera bidragsgivare i sin externa kommunikation formulerar sig på ett sätt som kan tolkas som att bidrags­givarna premierar vissa ämnen och perspektiv i det konstnärliga innehållet. Ett konkret exempel är att bidrags­sökande till Kulturrådet ombeds beskriva om och hur de tänkt integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sin verksamhet, sitt projekt, sin utgivning eller dylikt.

Armlängds avstånd? Inte direkt. Det är som om vänstern inte ser sin egen inblandning. Alternativt spelas ett högt spel i dubbelmoralens förljugna konst där påverkan från vänster anses helt oproblematisk medan dito från höger är ett ”hot mot demokratin”.

Kulturen är och förblir ett slagfält, något politiken alltid kommer vilja påverka på något sätt. Frågan handlar således inte om huruvida politiken ska lägga sig i, ty det vill alla. På olika sätt. Mer eller mindre. Och ibland av god anledning. Det finns rimliga skäl till att politiken har något att säga till om gällande vad skattefinansierade verksamheter ägnar sig åt.

Nej, frågan borde i stället handla om hur mycket politiken ska lägga sig i. Ju mer som skattefinansieras, desto större anledning för skattebetalarna och deras företrädare att hålla koll på vad som händer med skattepengarna.

I slutändan kokar det inte bara ned till politikens närhet till kulturen utan till vad vi egentligen ska lägga våra skattepengar på. Mitt förslag är som alltid: kärnverksamhet. Sagoläsande dragqueens borde inte vara en prioritet ens för en välmående kommun.