Ulf Kristerssons regering har nu suttit vid makten i åtta månader. Under sitt Almedalstal upprepade statsministern att han leder ett maraton, inte en sprint, och att perspektivet är att den nya regeringen tar en kilometer i taget.

För en löpare är liknelsen säkert relevant, och de flesta förstår rimligen att en samhällsutveckling som pågått i flera decennier inte bara vänds i ett huj. En mandatperiod räcker inte. Men för en åskådare till detta maraton är det föga underhållande. Folket vill se åtgärder och att dessa åtgärder börja ge effekt, om än i liten skala.

Kristersson gjorde kriminaliteten och energipolitiken till prioriterade frågor i valrörelsen. Båda är maratonlopp, vilket kommer försvåra för honom i leveransen till väljarna när de ställs inför valet att ge regeringen nytt förtroende eller ej. Samtidigt är det begripligt att just dessa frågor blev stora och dominerande tillsammans med migrationspolitiken. Det var nödvändigt.

Moderaterna styr Sverige. Med god hjälp av Sverigedemokraterna, som dikterat stora delar av innehållet i Tidöavtalet. Jo, Liberalerna och Kristdemokraterna är med på ett hörn där också någonstans. Men trots att M har erövrat regeringsmakten och alla de viktiga departementen tycks entusiasmen i de egna leden begränsad. Det som moderata kärntrupper förväntar sig av en M-ledd regering – skattesänkningar och avregleringar – syns inte till. De kan helt enkelt inte styra som de egentligen skulle vilja. Det kanske är ganska bra det.

Förklaringarna är flera. Det var inget dukat bord de tog över utan ett land i en svår kriminalitetskris med skenande elpriser och en inflation som pressar alltfler hushåll till gränser vi inte sett på mycket länge. Kanske får vi gå så långt tillbaka som 90-talskrisen för att hitta något liknande, ty finanskrisen gick för de allra flesta svenskar ganska obemärkt förbi. Att börja toksänka skatter i detta läge vore vansinne. Nu måste inflationen pressas tillbaka så att räntorna småningom kan sänkas igen.

Dessutom samarbetar Moderaterna numera med Sverigedemokraterna, och där är fokus inte sänkt skatt utan satsningar på välfärden, kriminalvården, polisen och försvaret. Allt detta är i vårt prekära läge rimliga satsningar (även om det är hög tid att börja titta på hur mycket vi får ut av varje satsad skattekrona på polisen).

Kommunerna larmar om uppsägningar i bland annat skolan, vilket jag hör frekvent från lärare. Kristersson lovar nu satsningar på välfärden i höstbudgeten, vilket vi får anta innebär riktade kommunala statsbidrag.

Det ska sägas att det faktiskt redan har hänt en del bra saker. Som förälder gläds jag åt att regeringen skärper skollagen så att det blir obligatoriskt att tillhandahålla tryckta böcker till eleverna. I Sverige har böcker helt ersatts av digitala lösningar, vilket påverkar elevers förmåga att lära. Nu ska boken göra comeback.

Vidare är det väldigt välkommet att regeringen inför en ordning som gör det lättare för brottsoffer att få ut sitt skadestånd (alltså det som tidigare justitieminister Morgan Johansson i riksdagsdebatter påstod redan var på plats). Det signalerar ett efterlängtat skifte i synen på brottsoffer och gärningsman. Fördubblade straff för grova vapenbrott markerar ett skifte från det duttande som den förra regeringen ägnade sig åt. Återstår att avskaffa tvåtredjedelsprincipen som huvudregel och att låta livstid vara livstid på riktigt.

Migrationspolitiken är ett annat område som lovar ganska gott. Höjda inkomstkrav för arbetskraftsinvandrare. Minskad asylinvandring och 80 procent färre kvotflyktingar. Återkallade uppehållstillstånd för den som ljugit till sig ett sådant.

Allt detta är bra. Men det kommer ta tid innan den nya migrationspolitiken är på plats och ger effekt. Förhoppningsvis leder den inte bara till kraftigt minskad invandring över tid utan också att fler som begår brott eller inte vill integreras lämnar landet.

Det finns mycket mer att göra. Men även om Kristersson gjort sig känd som en ganska lat politiker märks det faktiskt en skillnad mellan den nuvarande regeringen och den tidigare. Mycket tack vare SD som tryckt på i flera viktiga frågor. Moderaterna hade knappast orkat detta på egen hand.

Så lite hopp om framtiden kan vi faktiskt kosta på oss att ha nu när vi går in i semesterläge med tillbakalutad solstol och en kall öl i handen. Det finns inga sossar eller miljöpartister i regeringen, bara det är värt en skål, och små förbättringar sker hela tiden. Vi får helt enkelt nöja oss med det för tillfället.