Det är förmodligen unikt i den civiliserade världen. Varje år på nationaldagen sker samma sak. I stället för att fira skrivs det drösvis med debattartiklar om varför vi ska fira. Det vrids och vänds på argumenten och inte sällan konkluderas det att den 6 juni inte alls är en särskilt bra dag för att fira nationen Sverige. Och vad är nationen Sverige?

Detta är märkliga resonemang. Jag skulle klassa dem som typiskt svenska. Kanske är det rent av så svenskt att det kan konstateras att det är typiskt svenskt att fråga sig vad som är svenskt.

”En skändad flaggstång, mitt i huvudstadens centrum, det är lika unikt som fint”, skriver Expressens kulturchef Victor Malm med hänvisning till Mattias Norströms konstverk med den böjda flaggstången på Sergels torg 2017. Jag funderar på vad han egentligen menar med detta men hinner inte klura länge för snart kommer den. Förklaringen: ”[E]n hälsosam nationalkänsla är viktig. Utan den förlorar progressiv politik styrfart och kraft.”

Såklart. Det handlar om den ”progressiva” kraften. Om jag ska vara ärlig är jag heligt trött på allt vad progressivitet heter. Det är dessa påstått progressiva dumheter som har försatt oss i en situation med kaos på både skolor och nöjesparker, med mellanstadiebarn som hotar lärare, med tonåringar som skjuter för att döda och med en etnisk segregation som inte kommer få sin lösning under vår livstid. Detta vilda experiment med ett helt land har fått förfärande konsekvenser.

Självfallet finns det negativ nationalism. Aggressiv och lättkränkt nationalism som bara letar fiender till det gemensamma ”vi” kan vi vara utan. Men en nationalism som endast manifesteras i flaggviftande vid idrottsevenemang och saknar en bredare förståelse av vad ”vi” som nation står för, blir lätt löjeväckande.

Vi har under åren fått höra att vårt land ”berikas” av andra kulturer. Ylva Johansson har påstått att det är ”spännande” att få vara med när Sverige förändras. Jag har nu nått den ålder när jag inte längre söker spänning och jag har ingen större lust att bli berikad heller. Särskilt inte när jag inte väljer det själv.

Jag vill faktiskt inte leva i ett spännande land. Jag vill ha ett tryggt och välfungerande land där jag kan leva i lugn och ro med min familj. Ett land där skolan och förskolan förmedlar kunskap och nyfikenhet. Ett land där frun inte behöver vara rädd för att gå ut på kvällarna. Ett land där barn inte blir rånade och misshandlade av andra barn. Ett land där vi litar på varandra och respekterar traditioner och vårt svenska kulturarv. Kort sagt ett ganska normalt land.

Tänk om detta normala land också skulle kunna bli mer tolerant för olikheter. På riktigt. Ty i normkritikens spår har vi kommit att bli alltmer intoleranta och begränsade i hur vi får tänka och prata. Överideologin, styrd av begrepp som könsidentitet, intersektionalitet och postkolonialism, har blivit en tvångströja för ett helt land.

Om någon frågar hur jag vet att jag är svensk kan jag prata om värderingar, om tillit till grannen, om allmän förskola och föräldraförsäkringen, om en allmän konflikträdsla men också rättvisetanken att inte tränga sig före någon annan. Men jag inser att Sverige är ett förändrat land och att allt det ovannämnda har utnyttjats av människor som inte känner någon tillhörighet till vårt land. Det är inte längre lika självklart att identifiera det typiskt svenska.

Jag kan därför dra ett väldigt trivialt exempel. När jag i TV-spelet Bramble skuttar över en äng och hör Den blomstertid nu kommer sjungas av en vacker stämma händer något inombords. Jag minns skolavslutningar och midsommaraftnar, jag minns ljusa sommarnätter och doften av nyklippt gräs.

Musik kan vara kraftfull, och kanske är det så att de känslor och associationer vi får av ett musikstycke kan visa på vår tillhörighet. Sådant går inte att värka fram, det går inte att öva in. Det bara finns där. Det är i ett sådant ögonblick vi inser vilken plats på denna jord vi tillhör. Och varför det är viktigt att värna denna lilla plats som är vår och ingen annans.