Valrörelsen 2022 dominerades av frågor om gängkriminalitet, energikris och ekonomisk nedgång. En fråga som helt hamnade i medieskugga är landsbygdens överlevnad.

Jag växte upp på det som kallas landet. En liten by med några hundra invånare men med tiotals egna företag i Norrlands inland. Eller Mellansverige, som vi kallade det. Detta var en tid när jag aldrig låste cykeln och där vi inte ens tyckte att vi behövde låsa ytterdörren när vi gick hemifrån. Mycket har onekligen hänt sedan dess.

Jag lämnade landsbygden och har inte längtat tillbaka. Norrlands inland är fantastiskt för den som gillar att vistas ute i naturen, fiska, jaga, vandra. För den som saknar dessa intressen finns desto mindre att hämta, och då blir nackdelarna genast större och mer framträdande. De långa avstånden till arbete och skola. Den nedlagda samhällsservicen. Den löjeväckande låga polistätheten. Och ofta också den högre kommunalskatten.

Efter ett tag passeras punkten då fler år tillbringats utanför hemorten än i den och det finns inte längre någon väg tillbaka. Trots alla år som passerat sedan jag tog mitt pick och pack och lämnade förstår jag förutsättningarna för landsbygden. Jag vet hur livsvillkoren ser ut, hur de känns i vardagen. Och jag vet också att det som var knepigt då har blivit ännu mycket värre. Under min uppväxt fanns trots allt både postkontor, bank, matvaruaffär och en tågstation på byn.

Nej, det är inte synd om människor som bor i glesbygden. Många har valt att bo där, ibland lämnat storstaden för att söka lugnet på landet. Det är förståeligt. Men deras verklighet speglas väldigt sällan i rikspolitiken. Det är som om dessa människor inte finns. Som om deras verklighet inte existerar. Som om de inte betyder något. Det finns förstås en rent matematisk förklaring till detta – det bor för få väljare i dessa orter för att det ska vara värt insatsen från partierna att lägga fokus där. Så ser den krassa politiska verkligheten ut.

Tidigare gick det åtminstone att säga att landsbygden var förskonad från de problem som drabbade tätorterna, men i dag är landsbygden ingen skyddad oas längre. Numera drabbas även småorter runt om i landet av den skenande brottsutvecklingen. Allt yngre ungdomar begår allt grövre brott. Narkotikaförsäljningen sprider sig när gängen drar norrut i jakt på nya marknader. Barn rånas och misshandlas av andra barn. Hela Sverige håller stegvis på att bli ett utsatt område, och antalet områden som är förskonade från detta blir allt färre.

Samtidigt som storstadens problem når landsbygden kvarstår landsbygdens egna bekymmer med avfolkning, nedlagd samhällsservice och ekonomiska kalkyler som inte går ihop. Det behöver tas ett nationellt helhetsgrepp om detta – om vi nu vill att det ska vara möjligt att bo i Sveriges alla landsändar.