Sverige har hamnat i en internationell skärseld. Efter den senaste koranbränningen har dussintals muslimska länder kritiserat oss. Påven har fördömt tilltaget. FN kallar till möte.

Det svenska politiska etablissemanget är uppskrämt. Regeringen fördömer koranbränningen i ett uttalande som kan tolkas som att det tar avstånd från vår yttrandefrihetsgrundlag. Detta är minst sagt anmärkningsvärt, och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har rätt när han säger att det inte är regeringens sak att bedöma vad som är lämpligt och olämpligt i denna fråga. Sådant avgörs av oberoende svenska domstolar, just den ordning som politikerna brukar slå sig för bröstet men som nu plötsligt har blivit ett problem. Ty andra länder förstår ofta inte denna ganska unika ordning.

Förvaltningsrätten slog nämligen fast att polisen begick ett fel när myndigheten nekade tillstånd till en koranbränning utanför Turkiets och Iraks ambassader. Därför hade polisen inte mycket att sätta emot när tillstånd söktes för den senaste koranbränningen. Tillstånd beviljades och resten är, så att säga, historia.

Det är visserligen inte svårt att förstå politikernas irritation över den minst sagt speciella tajmingen på koranbränningarna. I potten ligger ett Natomedlemskap som nu riskerar att gå om intet eller åtminstone kraftigt försenas på grund av något som politikerna över huvud taget inte kan påverka. Men vi kan inte ha en politisk ledning som tar avstånd från våra grundlagar.

Den undergivenhet som nu visas uppretade och bindgalna protester i andra länder är osmaklig. När UD påstår att koranbränningen är ett uttryck för rasism och främlingsfientlighet går de väldigt långt. I praktiken faller de in i ledet tillsammans med dem som vill att koranbränningar ska betraktas som hets mot folkgrupp och således helt förbjudas. Då har vi i praktiken ett hädelseförbud i det sekulära Sverige – men endast riktat mot en religion. Det är också en komplicerande faktor här. Ingen har krävt att det ska vara förbjudet att bränna Bibeln utanför den amerikanska ambassaden.

Ivar Arpi ställde häromkvällen flera relevanta frågor i en debatt mot Thomas Bodström i SVT:s Aktuellt. ”Ska vi böja knä för värderingar som inte är våra? Ska vi internalisera en annan religions tabun?” Det är dessa frågor som allt detta kokar ned till. Ska vi tillmötesgå länder som Iran, Afghanistan och Saudiarabien i deras syn på religionen islam och profeten Muhammed? Och om ja – varför i hela friden då? För att vi är rädda för att utsättas för islamistisk terror?

Visst kan man göra det enkelt för sig och reducera frågan till en ren ordningsfråga och kräva en reviderad ordningslag. Det vore en ganska svensk lösning, trots allt. Men det är att trivialisera en fråga som faktiskt handlar om vilket land vi vill vara. Extremister vill nu tvinga Sverige till reträtt, och det är uppenbart att de är på god väg att lyckas. Framträdande skribenter kräver förbud mot att bränna Koranen. Det offentliga Sverige stammar och darrar.

De länder som kritiserar Sverige ska inte läxa upp oss om mänskliga rättigheter. De kan bränna svenska flaggan och kräva ett globalt hädelseförbud hur mycket de vill. Sverige borde inte låta sig provoceras eller påverkas av länder som stoltserar med världens värsta track record vad beträffar mänskliga rättigheter.

Eller så gör vi en deal: Sverige inför ett hädelseförbud mot att dessa muslimska länder tillåter homosexualitet och koranbränningar. Ett partnerskap måste ju bygga på kompromisser.

Böja sig eller inte böja sig, det är frågan.