I dag den 24 augusti firar Ukraina sin självständighetsdag, den andra under ett fullskaligt krig med Ryssland. I den dagliga rapporteringen från kriget matas vi med nyheter om en misslyckad ukrainsk motoffensiv, om ogenomträngliga ryska befästningar och om hundratusentals döda på båda sidor. Det finns emellertid en dag som denna en hel del för det ukrainska folket att vara stolt över.

I synnerhet i ett krig så eländigt och blodigt som detta är det viktigt att behålla perspektiven. Det är nyttigt att påminna om vad som inte har hänt. Kyiv har inte fallit. Det ukrainska folket har inte kapitulerat. Vladimir Putin har inte uppnått sina krigsmål. Ukraina har inte förklarat sig neutralt och fjärmat sig från Väst. Tvärtom.

I centrala Kyiv står nu förstörda ryska krigsfordon uppradade. Ukrainas armé strider alltjämt mot inkräktaren och återtar sakta men säkert territorium. Ukraina har fortfarande initiativet, och trots att Ryssland är jätten i denna kamp lider de av allt från brist på lastbilar till reservdelar och däck.

Gudrun Persson, expert vid FOI, har lämnat tämligen nyktra analyser av kriget ända sedan Putin beslöt att gå till fullskaligt angrepp. Hennes senaste slutsats är att inget kan få Putin att stoppa kriget. Det är dystert, men förmodligen sant. Det betyder emellertid inte att Ukraina kommer ge upp i närtid heller. Däremot kan vi nog konkludera att Ukraina inte lär nå kusten denna sommar. Därav betydelsen av att Zelenskyj fortsätter samla stöd för framtida vapenleveranser. Ty detta krig kommer fortsätta in i 2024. Minst.

Uppskattningar i New York Times.

Enligt New York Times uppgår förlusterna på båda sidor nu till runt en halv miljon man, fördelat på 300 000 ryssar (120 000 döda och 180 000 skadade) och 190 000 ukrainare (70 000 döda och uppemot 120 000 skadade). Det är oerhörda siffror som vi inte sett sedan andra världskriget, men de är inte otänkbara. Fördelningen mellan skadade och döda går att diskutera, men totalsumman förefaller inte osannolik.

Effekterna av kriget, bortsett från de mänskliga katastroferna, är lätta att identifiera. Putin har genom sin invasion lyckats med att:

  • få två länder i Rysslands absoluta närhet att släppa sin neutrala status och ansöka om Natomedlemskap
  • utöka den ukrainska militärens kapacitet många gånger om genom ett omfattande västligt stöd
  • utsätta sitt eget land för historiskt tuffa sanktioner och isolera det från hela västvärlden
  • ta död på minst 50 000 ryska soldater, kanske 120 000
  • skapa ett stort rysshat i Ukraina för generationer framåt
  • knyta Ukraina betydligt närmare Väst än vad som annars hade varit möjligt

Enbart utifrån ovanstående punkter är det uppenbart att flera av Putins förevändningar för sin invasion har gått om intet. Ukraina är knappast mindre militärt kapabelt i dag än i början av 2022 (”demilitarisering”). Och regeringen i Kyiv sitter kvar (”denazifiering”). Det enda ryssarna tycks ägna sig åt nu är att försöka förstöra så mycket som möjligt av Ukraina.

Nu har kriget dessutom kommit till Ryssland. Ukraina slår mot Moskva och andra städer med hjälp av drönare. Visst kan det ses som små nålstick jämfört med vad ryssarna ägnar sig åt i sin slakt av civila på ukrainskt territorium, men det är inte oviktigt. Att det ryska folket får känna på kriget på hemmaplan är lika rimligt som det är viktigt.

Nu har Jevgenij Prigozjin mött en plötslig men långt ifrån oväntad död. Förmodligen blev planet nedskjutet. Det är så här det brukar sluta för de som på något sätt sätter sig upp mot Putin. Wagnerledarens öde visar vad det är för slags regim Putin leder. Prigozjins uppror avslöjade i sin tur vilka svajiga ben som Putins regim de facto står på. Putin blev exponerad inför hela världen, en förnedring han nu har fullbordat sin hämnd för.

Läs även:
Time: Ukraine counteroffensive can still succeed