Ukraina utkämpar just nu en existentiell strid. Nationens framtid står på spel (jag som tror Gudrun Persson att det är långt ifrån över). För ukrainarna är detta inte en unik situation. De har slagits för sin frihet förr. Men för ett folk som det svenska, för vilket freden blivit en självklarhet, är det svårt att föreställa sig en situation där hela nationens existens är hotad.

Det väcker frågor. Vad skulle man själv göra om Sverige blev militärt angripet? Packa ihop och fly med familjen över gränsen till Norge? Eller söka sig till närmaste samlingspunkt för att beredvilligt registreras som frivillig att rycka ut i strid? Ingen av oss kan nog säga säkert exakt hur vi skulle reagera.

Den tidigare ministern och L-ledaren Nyamko Sabuni var i alla fall tydlig med att hon valde flykten till Norge. Det var inte populärt. Men förmodligen ganska ärligt. Ty med handen på hjärtat, hur många tror att majoriteten av landets politiska makthavare skulle sätta sin och sin familjs säkerhet på spel för ett land som många av dem gillar att göra narr av?

Inom såväl vänster- som liberala kretsar finns föreställningen om en värld utan gränser, att vi alla är ”världsmedborgare”. I en sådan värld spelar rimligen Sveriges gränser ganska liten roll, så vad är problemet om en utländsk makt ruckar lite på vår territoriella integritet?

”Liv och själ vi gärna offra för vår frihet” är en strof i den ukrainska nationalsången. I den svenska vill vi bara leva och dö i Norden. I den ukrainska nationalsången sjungs att ingen annan ska styra ukrainarnas land. I den svenska hyllar vi våra fornstora dagar, men Louise Ahlséns tillägg om att kämpa för hem och härd sjungs knappast alls.

Vi har tidigare konstaterat att intresset för att försvara Sverige är lägre bland utlandsfödda, något somliga ljushuvuden skyller på ”rasism”. Men hur skulle en vanlig Svensson agera i skarpt läge? Efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina för ett och ett halvt år sedan ökade tillströmningen till Hemvärnet. Om nu det är en indikation på något. Var det en spontan reaktion på det försämrade säkerhetsläget eller säger det något mer om den svenska försvarsviljan?

Under den förra sommaren började det komma ukrainska flyktingar till Sverige och även ett hundratal till min kommun. Vi som tog emot dem förväntade oss kvinnor med barn, och den stora majoriteten var också det. Men det kom också några yngre par, och frågan som genast uppstod var förstås varför åtminstone mannen inte stannat kvar för att slåss. Hur hade jag själv gjort? Hade jag gjort samma val eller stannat kvar?

Att dö för sitt land är i Sverige något högst abstrakt. Här har vi i stället fastnat i meningslösa diskussioner om vad Sverige är, vad svenskhet är, om det ens finns något svenskt och om svaret på dessa bryderier avgör huruvida det i så fall finns något värt att försvara.

Det hade varit intressant att stresstesta den svenska försvarsförmågan, göra ett slags nålstick i en parallell verklighet för att se resultatet. Vilka flyr? Vilka gömmer sig? Och vilka börjar tillverka molotov cocktails? Å andra sidan kanske jag inte vill veta.