Pride har vuxit till en maktfaktor. Att ifrågasätta Priderörelsen och dess syften är ungefär som att säga att man hatar barn. Eller gillar att plåga kattungar. Det låter sig helt enkelt inte göras, och därigenom har Pride lyckats linda både det politiska, kulturella och mediala etablissemanget runt sina små fingrar.

Just genom att Pride har vuxit till en maktfaktor kan de göra lite som de vill. Den här gången är det Pride Uppsala som portar både Polisen och Kriminalvården från att delta. Det är inte första gången som Pride Uppsala visar sina rätta färger. 2012 portades Liberala ungdomsförbundet med motiveringen att LUF:s ståndpunkter ”strider mot Prides vision”. Pride Uppsala definierade sig nämligen som en antikapitalistisk organisation.

Då sade dess talesperson att Pride Uppsala arbetar för att ”skapa rum för de marginaliserade röster i samhället”. Samma sak anges nu som förklaring till varför Polisen och Kriminalvården inte får delta i paraden. Många asylsökande kommer nämligen gå i tåget. Då var Pride Uppsala ett lokalt vänsternätverk, i dag ingår organisationen i RFSL Uppsala. I övrigt verkar mycket lite ha förändrats.

Varför asylsökande skulle känna oro av att se poliser och kriminalvårdare i samma parad framgår inte riktigt. Skulle det röra sig om illegala invandrare med utvisningsbeslut är det ju per definition inte asylsökande utan personer som fått avslag och ska lämna landet. Det är därtill mer än en aning osannolikt att personer som klätt upp sig för att ”fira kärleken” skulle gå in i sin yrkesroll och börja gripa misstänkta under pågående parad.

Att protestera mot migrationspolitiken genom att ge sig på myndigheter som har uppdraget att följa rådande lagstiftning (i stället för att driva opinion mot de förslag som läggs i Sveriges riksdag) är förstås imbecillt, men det känns säkert bra i magen.

Nej, alltsammans känns mest som ett statement från just den organisation som tidigare kallade sig antikapitalistisk och socialistisk och redan för över tio år sedan lade stor vikt vid hur ”kampen” förs, i sann socialistisk-retorisk anda.

Ordföranden för RFSL i Uppsala Ceres Haglund menar att ”polis, politiker och vinstdrivande företag” inte får gå med och att det handlar om att övriga deltagare skall ”känna sig bekväma”. Öppna moderater protesterar genom att hoppa av. Haglund kallar kritiken för ”ett olyckligt mottagande” och att de hade föredragit att ta diskussionen på ett ”snyggare sätt”. Eller snarare: det är jobbigt att få kritik när man beter sig som en idiot.

Alltsammans är förstås en fånig debatt i en liten ankdamm och inget att bry sig så mycket om för oss utomstående. Men det är ändå värt att lyfta eftersom Pride, som hävdas inledningsvis, har blivit en verklig maktfaktor i det svenska samhället. Så länge detta är fallet bör Pride granskas med kritiska ögon.