Ulf Kristerssons felsägning på ett öppet möte med allmänheten blev snabbt viralt. Inom några timmar hade det spridits med engelsk text och därmed fått vingar långt över Sveriges gränser. Detta innebär att föga insatta människor i andra länder kan få intrycket att Sveriges statsminister försvarar folkmord.

Så här fungerar det politiska samtalet i dag. Eller snarare inte alls fungerar. Det nyfikna politiska samtalet har dött och ersatts av en diskussionsteknik som går ut på att medvetet missförstå sin motståndare, trots att alla innerst inne vet att det som påstås om personen inte stämmer. Man kör ändå för kortsiktiga opinionsvinster och inte minst för nöjet att nita en motståndare och inkassera likes från de egna.

Konsekvensen blir att den feltolkade motståndaren kommer börja bedöma sin politiska motståndare på samma sätt. Vilka incitament finns det att försöka föra ett sakligt samtal i detta klimat? Nästa gång är det således den andres tur att fultolka, vinkla och hitta på och så är spelet igång.

Det långsiktiga resultatet av detta är att det i praktiken blir omöjligt att föra ett sakpolitiskt samtal. Det kan hävdas att denna utveckling har pågått länge, och det är sant. Allt blev värre när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Då spelade plötsligt sakpolitik ingen som helst roll längre. Alla förslag från SD skulle bekämpas bara för att de kom från SD. Det där höll ett tag, men i takt med att SD mognade som riksdagsparti och det blev uppenbart att partiet rent sakpolitiskt är en blandning av höger och vänster och nästan alla av riksdagens partier har beröringspunkter med detta parti, föll ridån.

Då hävdades att SD gärna fick rösta på förslag från övriga partier men att förhandlingar var uteslutna. I takt med Jimmie Åkessons växande framgångar försvårades regeringsbildningen alltmer efter varje val. Inför valet 2022 gick tre av de forna allianspartierna öppet fram med att de ville bilda regering med stöd av SD.

Var och en kan förstå den enorma frustrationen från vänsterhåll när SD både blivit ett 20-procentsparti och plockats in i värmen. Trots alla kampanjer i media, trots alla avståndstaganden och trots alla oerhört intressanta (sic!) avslöjanden om lokala SD-företrädare som trampat i klaveret, har Åkesson aldrig varit så här nära regeringsmakten.

Någonstans kan man tycka att polletten borde trilla ned, även hos en sosse. Men i stället för att presentera ett attraktivt alternativ till en Kristerssonregering med stöd av SD, nöjer sig socialdemokratin med att fortsätta hota med SD-kortet, väsa om Tredje riket och hot mot demokratin. Och gråta från talarstolen. Det är inte särskilt imponerande.

Detta är alltså den kraft som vässar klorna i opposition just nu. Och samtidigt som den gör det, försöker den göra allt för att förstöra alla möjligheter till ett sakligt och konstruktivt politiskt samtal. Det är synd. Vi har alltid haft hårda debatter i Sverige, och visst har det svingats vilt ibland genom åren. Men det har åtminstone varit möjligt att föra ett intellektuellt samtal.

Den mediala dramaturgin, twitterifieringen av hela det politiska samtalet, gör sitt till för att försvåra en intellektuell debatt. Det blir allt svårare att som politiskt intresserad väljare stå ut med partiledardebatterna. Toppen av dumhet nås när en person som Robert Aschberg tillåts leda debatten under ett valår.

Om nu det politiska samtalet är dött, åtminstone i de gamla kanalerna, vad kommer i dess ställe? Jag inbillar mig ändå att vi är några som fortfarande vill se intellektuella utbyten mellan människor som tycker olika.