Det finns få arenor som är så oefterhärmliga när det kommer till att vantolka verkligheten som Aftonbladets ledarsida. Den var bland de mest högljudda försvararna av den generösa migrationspolitiken, har länge propagerat mot hårdare straff och ständigt för högre skatter. Samtidigt har den tvärvänt om bland annat Nato.

Under asylkrisens år 2015 tog Sverige emot 35 000 av de 95 000 ensamkommande som kom till EU. Mer än var tredje kom alltså hit. Nu konstaterar Anders Lindberg att Sverige tog emot för få.

För få, alltså. Så här resonerar en man som aldrig behövde ta ansvar för alla de 35 000 barn och unga män som kom enbart under 2015. Som aldrig behövde ordna boende eller tvingades ta ansvar för en situation där vuxna ”barn” bodde ihop med riktiga barn, som slapp se de anhöriga i ögonen när en anställd mördades av ett barn som inte var ett barn. Kort sagt en dumstrut som skriver dumheter och får betalt för det, väl skyddad från verkligheten där utanför fönstret.

Bakgrunden till Lindbergs slutsats är att SCB sammanställt hur det gick för dem som kom. Av 35 000 var 20 000 folkbokförda i Sverige 2022. Många har alltså lämnat landet. Åtta av tio var sysselsatta, oavsett om de omfattades av gymnasielagen eller ej. Sju av tio tjänar mer än 18 000 kronor i månaden före skatt, vilket bejublas av Lindberg.

Lindberg har förstås rätt i att det har gått bra för många av de som sökte asyl som ensamkommande den där året. Vi som kom i kontakt med många av dem är inte förvånade. Mitt allmänna intryck är att de var driftiga och motiverade. Och varför skulle de inte vara det? Detta var ju verkligen världens chans för dem. Chansen till betald utbildning, gratis boende, inkomst och ett helt nytt liv i ett fredligt land.

Men behövde Sverige de ensamkommande som kom 2015? Nej, givetvis inte. Sverige hade inte gått under utan detta ringa tillskott i restaurangbranschen och äldrevården. Däremot har det hela tiden varit så att en ensamkommande ung person har större potential att bli en tillgång för mottagarlandet än en kvotflyktingfamilj då den senare gruppen vanligtvis har helt andra behov. De har ibland aldrig sett rinnande vatten ur en kran, än mindre en modern spis.

Lindberg går i sin egen fälla när han använder ekonomiska argument för de ensamkommande männens och pojkarnas rätt att stanna i Sverige. Således sätter han en prislapp på den ensamkommande ungdomen och säger ”Vad är du värd, lille vän?” Mycket för Sverige som land, tycks han mena. Vi behöver dig!

Asylrätten är inte tänkt att berika mottagarlandet utan finnas till för den skyddsbehövande. Problemet med de ensamkommande var att många inte alls var skyddsbehövande. De var inte särskilt utsatta utan sökte en bättre framtid i Europa, vilket är helt förståeligt om man kommer från Afghanistan och Iran.

Läget var sådant att den dåvarande regeringen till och med stiftade en särskild lag just för denna grupp så att de skulle kunna få stanna. Detta är tämligen unikt i modern svensk rättshistoria, och det är inte för inte som Lagrådet röt ifrån med sitt konstaterande att ”gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas.” Det är myndighetsprosa för ”vad i helvete håller ni på med?”.

Gymnasielagen blev likafullt verklighet och nu visar det sig alltså att många som stannat har lyckats ordna en försörjning. Hade de kommit som arbetskraftsinvandrare i dag hade de inte fått komma in. Genom att komma som en del av den stora flyktingvågen 2015, där Sverige i realiteten hade helt öppna gränser och där ”konventioner” sades förbjuda oss från att föra en annan politik, lyckades de ensamkommande ta sig över gränsen, in på svensk mark, svensk skola och svensk arbetsmarknad.

Många av dem har sedan dess många gånger återvänt till det hemland de sade sig ha flytt ifrån för att hälsa på släkt och familj. Så var det med det skyddsbehovet.

Anders Lindberg menar att Sveriges välfärd, industri och arbetsmarknad bygger på att vi är öppna mot världen. Det är få som inte håller med om det. Men räddningen för svensk industri och välfärd är knappast att importera unga män från Mellanöstern utan ligger i omskolning av befintlig arbetskraft, förmåga att hantera digitalisering och AI samt att importera den kompetens vi saknar. Den kommer väldigt sällan från Afghanistan.