Ett sätt att mäta vart ett samhälle är på väg är att läsa av sina politiska motståndares reaktioner. Om de suckar och stönar, kastar förolämpningar omkring sig och utmålar motståndarna som nazister har man goda skäl att anta att det görs en hel del bra. Där befinner vi oss nu.

Aftonbladets ledarsida försöker peppa sig själv och sina egna efter maktskiftet i Polen, som om det hade det minsta med Sverige att göra. Tesen är att demokratiska krafter kan besegra de auktoritära. Resonemanget bottnar, som vanligt, i socialdemokratins patologiska fixering vid SD.

”SD kommer att falla”, skriver Anders Lindberg och låter som om han pratar om en dynasti eller ett maktimperium. Det närmaste vi kommer i Sverige är socialdemokratins abonnemang på regeringsmakten i flera decennier, men hur detta tveksamma demokratiska tillstånd betraktades från oppositionens läktare låtsas inte husorganet om. Ett års maktfrånvaro räcker för att göra sossar koleriska.

I själva verket är Sverigedemokraterna förstås ett parti som inte ens sitter i regeringsställning, även om det har betydande inflytande över Ulf Kristerssons ministär. Därtill har SD fortsatt att växa under mandatperioden och är enligt flera opinionsmätningar lika stort som de tre regeringspartierna tillsammans. För den det passar är detta ett ”bevis” för att SD växer om de får inflytande. Att SD växte ännu snabbare när det befann sig i den politiska frysboxen lämnas därhän.

Sanningen är nämligen att få har bidragit så mycket till SD:s tillväxt som enögda provokatörer som Anders Lindberg. Det var nämligen martyrskapet och utanförskapet som grundlade SD:s exempellösa framgångar från ett tvåprocentsparti till Sveriges tredje största för snart tio år sedan. Givetvis adderat till etablissemangets förmåga att förneka en verklighet alla kunde se. Det var Kejsarens nya kläder. Om och om igen.

Inom Socialdemokraterna pågår ett motvilligt arbete för omprövning och självrannsakan (se Lawen Redars rapport Framväxten av parallellsamhällen). Detta är kämpigt för ett parti vars självbild är att partiet alltid har rätt. Sin vana trogen vill Socialdemokraterna inte ta ansvar för sina beslut, och en ursäkt kommer vi därför aldrig få se. Det vi får är således ett halvhjärtat försök att förklara, eller snarare bortförklara, socialdemokratins politiska vägval.

Vi kommer inte få se en ärlig uppgörelse, en vitbok om hur partiet (med beredvillig hjälp, ska tilläggas) lyckades förstöra ett helt land. Möjligen kan det hela resultera i en fisljummen ansats till att partiet möjligen har ett delansvar för utvecklingen. En sådan följs rutinmässigt alltid av ett ”men”. Men de borgerliga då.

De fick ett ryck, helt enkelt.

Det går uselt för regeringen i opinionen. Implementeringen av Tidöavtalet går däremot bra. På punkt efter punkt läggs nu politiken om, och detta är viktigt att lyfta för alla som ständigt klagar över att ingenting händer och att maktskiften inte fyller någon funktion.

Vi hade aldrig fått se ungdomsfängelser om Socialdemokraterna suttit kvar med stöd av V, C och MP. Vi hade aldrig fått se utvidgad möjlighet till indragna uppehållstillstånd vid avslöjade felaktigheter. Ingen ny kärnkraft. Ingen återkomst för fysiska läroböcker i skolan. Bland annat. Till det allra viktigaste som Tidöpartierna nu genomdriver hör omgörningen av svensk straffrätt. Nu inleds resan från ett gärningsmannaperspektiv till ett brottsofferperspektiv. Detta märks i något så konkret som brottsoffers rätt till ersättning.

I dag har vi den bisarra ordningen att brottsoffret självt ska kontakta gärningsmannen för att få skadeståndet på frivillig väg. Om gärningsmannen inte betalar kan brottsoffret vända sig till Kronofogden, därefter till sitt försäkringsbolag och slutligen till Brottsoffermyndigheten. Först då kan ersättning betalas ut.

Enligt en granskning som Sveriges Radio har gjort har 7 av 10 brottsoffer sedan 2020 inte fått hela sin ersättning utbetald. Enligt regeringens förslag ska brottsoffret få sin ersättning från staten så snart domen vunnit laga kraft. Staten garanterar alltså detta och driver därefter skadeståndskravet mot gärningsmannen utan att brottsoffret behöver bli inblandat. Föräldrars skadeståndsansvar när deras minderåriga barn begår brott är också en del i utredningen.

På område efter område, på punkt efter punkt tas faktiskt steg i rätt riktning nu. Är det lite för lite, lite för sent? I vissa fall, förmodligen. Men vi backar inte längre. Mycket av det som nu ligger i utredningar kommer genomföras och erfarenheten visar att en ny regering inte brukar riva upp allt som den förra regeringen fått på plats, vilket kan ge viss trygghet även vid ett framtida maktskifte.

Det går alltid att säga att det görs för lite. Men den som klagar bör påminna sig om alternativet, om vi hade fått en rödgrön regering. Den bör påminna sig om allt som inte hade blivit gjort om landets justitieminister fortfarande hade varit Morgan Johansson, om klimatministern hetat Annika Strandhäll, om Centerpartiet haft betydande inflytande över svensk migrationspolitik och Vänsterpartiet fått mer att säga till om i kriminalpolitiken. Detta hade inte bara varit skadligt för Sverige, det hade med tanke på vår prekära situation varit direkt farligt.

Sverige genomgår nu en bitvis smärtsam men helt nödvändig tillnyktring. Tyvärr kommer vi tvingas bli ett mer repressivt land med en mer övervakad befolkning. De glada dagarna när vi kunde prata om rätten till personlig integritet och öppna gränser är definitivt förbi. Det är inte läge att vända andra kinden till nu.

Sverige har försatt sig i en situation som kräver fullt fokus på kärnverksamheten i många år framöver. Det kommer krävas fasthet och en tydlig riktning om vi ska komma på fötter och kunna se framtiden an med optimism igen. Den resan har bara börjat.

Tidigare bloggat:
Den ljusnande framtid är vår?

Det kan vara värt att påminna om vilken extrem politik Sverige har fört.
2018 var vi det sjunde mest flyktingtäta landet i världen, efter länder som Tchad och Uganda.