Vad är svensk höger i dag? Vad står den för, vart är den på väg och vilken vision har den? Frågan är om någon vet.

Svensk högers vandring ut i identitetslöshet började inte med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Fredrik Reinfeldt avideologiserade noggrant sitt parti. Men i takt med att SD växte fick alla partier nya dimensioner att förhålla sig till. Frågor som kultur, tradition, svenskhet och migration var plötsligt något som ingen kunde väja undan för.

Det blev smärtsamt uppenbart hur lite de gamla riksdagspartierna hade funderat över dessa grundläggande frågor. De efterfrågade svaren blev till infantila motfrågor om Zlatans svenskhet och påståenden om svenskhet i tunnelbanan. Plötsligt var inget svenskt. Allt var importerat. Rädslan för att hamna på samma planhalva som SD i en enda fråga fick hela det politiska etablissemanget att slå imponerande logiska kullerbyttor. Sanningen spelade inte längre någon roll.

En viss form av verklighetsförnekelse har alltid funnits. Redan på mitten av 1800-talet hävdades att makten kommer att förneka problem tills de stirrar dem i ansiktet, som beskrivs i Magnus Västerbros Svälten: Hungeråren som formade Sverige:

Först ignoreras problemet. Därefter säger man att om det faktiskt existerar så är det inte särskilt stort. Sedan gör man helt om, utan att låtsas om att man har roterat 180 grader. Och då är man plötsligt bekymrad, oroad eller till och med förskräckt. Varför är det ingen som gör något, varför är det ingen som redan har gjort något, kan man då säga, anklagande, uppenbarligen utan att skämmas det minsta.

Sedan det politiska etablissemanget bestämde sig för att Sverige skulle bli en mångkulturell stat har det med gemensamma krafter bekämpat allt och alla som försökt lyfta problem relaterade till invandringen. Först när läget blev så akut att det börjades diskuteras behovet av tältläger för att inhysa asylsökande, kom omsvängningen.

Sedan 2010 har svensk politik förlamats av SD. Moderaterna och Kristdemokraterna har valt att samarbeta med Jimmie Åkessons parti, som tiodubblats i storlek på drygt 20 år. Liberalerna kom till insikt att de inte hade något val om de skulle få något inflytande. Men den liberala splittringen är magnifik.

Tidösamarbetet är i grunden ett avtal som är skrivet för att kompensera SD för att de inte sitter i regeringen. Snart sagt varje vecka håller regeringen pressträff för att lägga fram förslag som är SD:s. I så måtto har sossarna rätt när de kallar den sittande regeringen för ”SD-regeringen”.

Så vad vill egentligen Ulf Kristersson med sitt regeringsinnehav? Visst finns en gemensamt projekt nu kring lag och ordning, en skärpt migrationspolitik och ett större fokus på individens eget ansvar för sin situation, det sistnämnda exemplifierat i skärpta försörjningskrav för anhöriginvandring och förslag på kvalificering in i välfärdsstaten. Men de klassiska moderata frågorna om företagsamhet, regelförenklingar och skattesänkningar synes ingenstans.

Däremot planeras nu för en satsning på mer kärnkraft, en återkomst för fysiska skolböcker i grundskolan och ett bidragstak. Alltså: en stabil elförsörjning, ordning och reda i skolan och mindre bidrag. Saker som nog kan sägas vara allmänborgerliga frågor, trots allt.

Kanske är det just detta som är projektet, vägen framåt. Att fokusera på kärnverksamheten, att få det mest väsentliga att fungera på ett acceptabelt sätt. Varken mer eller mindre.

Sverigedemokraterna hade parollen ”Sverige ska bli bra igen” i senaste valrörelsen. Det är kanske inte så visionärt, men Sverige behöver mindre av fluffighet och mer av konkretion nu.

Månne är det så att vi får nöja oss med att kommande val kommer handla betydligt mindre om vilken befälhavare som kan styra skeppet till främmande horisonter och mer om vilken kapten som kan täta hålen och hålla farkosten flytande ett tag till.