När Vladimir Putin annonserade att hans trupper gått över gränsen i den av presidenten beordrade ”militära specialoperationen”, alltså den fullskalliga invasionen av Ukraina, reagerade den demokratiska västvärlden starkt.

Putin hade kommit undan med att söndra och härska i Donbass i åtta års tid, ja, till och med att stjäla hela Krymhalvön mitt framför näsan på både Ukraina och Väst utan att det fått några konsekvenser. Men nu var gränsen definitivt nådd.

Det som snabbt följde var samordnade sanktioner i paket efter paket från både USA, EU och ett antal andra länder. Väst skulle frysa ut Ryssland. Landet kastades ut ur det internationella transfereringssystemet Swift, ryska och belarusiska idrottare förbjöds att tävla i internationella tävlingar och utländska företag i tusental drog ned på sin verksamhet i Ryssland eller lämnade helt sonika landet.

Ukraina fick snabbt humanitärt och ekonomiskt stöd, men det militära stödet dröjde. Volodymyr Zelenskyj begärde omgående att Väst skulle hjälpa till med att upprätthålla en flygfri zon över Ukraina för att hindra ryska stridsflyg och bombplan att bomba landet, men detta blev aldrig verklighet. Däremot började det militära stödet att öka så snart det framgick att ukrainarna höll emot den ryska invasionen.

Väst var förvånansvärt enat. USA tog täten med miljarder dollar i militärt stöd. Och EU, som sällan lyckas enas om någonting, stod fullt bakom Ukrainas rätt att försvara sitt territorium och efter en försiktig start började det militära stödet anlända till Kyiv. Frågan var bara hur länge denna enighet verkligen skulle hålla.

Det blev ingen segerparad för Putin i Kyiv. I stället minns vi sommaren 2022 för det hårdnackade ukrainska motståndet, likväl för de omfattande ryska krigsbrotten mot civila, och hösten för Kupiansksprinten där den ukrainska armén befriade stora territorier och småningom återtog Kharkiv från rysk ockupation.

Det såg mycket lovande ut. Den stolta ryska armén visade på pinsamma brister i allt från taktik till logistik. Den hade gjort bort sig inför hela världen, förlorat tusentals stridsvagnar och började länsa fängelser i jakt på nya rekryter genom Wagnergruppens fasta ledning. Det skämtades om att ”världens andra bästa armé” inte ens var den andra bästa i Ukraina.

Mycket har emellertid hänt sedan dess. Ryssarna har lärt av misstagen och Putin har i praktiken låtit landet gå över till en krigsekonomi. För 2024 väntas 40 procent av statsbudgeten satsas på militären och säkerhetsapparaten. Det visar dels att Putin ser kriget som existentiellt och inget kortsiktigt äventyr (även om det aldrig var tänkt att bli så här långvarigt och kostsamt), dels att han nu passar på att skärpa förtrycket mot den egna befolkningen. Och inte bara dem.

Ryssland blir för varje vecka alltmer auktoritärt. Enligt ett utkast till ett dokument som utlänningar som besöker Ryssland kommer tvingas skriva på åläggs besökaren att avhålla sig från att kritisera högt uppsatta politiker, rysk inrikes- och utrikespolitik samt, som det heter, ”förvränga historiska sanningar om det ryska fosterlandets landvinningar”. Inte ens Kina kräver detta av sina besökare.

Det västerländska stödet till Ukraina har fortsatt. Mycket levererades i syfte att understödja den hypade ukrainska motoffensiven som skulle dra igång våren 2023 och befria landet ända ned till Azovska sjön, var tanken. Därmed skulle Ukraina kunna hota Krym på allvar, försvåra de ryska logistikkedjorna betänkligt och kunna vinna kriget eller åtminstone skaffa ett bra förhandlingsläge.

I takt med att den försenade motoffensiven körde fast började sprickorna synas i Västs enighet. I USA, som i princip alltid befinner sig i eller i upptakten till en valrörelse, började republikaner gnälla om det kostsamma Ukrainastödet. Det folkliga intresset för att bidra mer har minskat, och nu bråkas det öppet. Volodymyr Zelenskyjs senaste besök i Washington verkar inte ha gett någon omedelbar effekt. Samtidigt fortsätter EU att ge omfattande ekonomiskt stöd, men hur länge orkar unionen hålla ihop?

Vi vet ännu inte hur mycket stöd Ukraina kan räkna med under 2024, men just nu tyder alltmer på att luften har gått ur västmakternas försök att stödja det ukrainska folket till en seger. Då undrar man ju vad allt egentligen handlade om. En sådan här sak kan inte göras halvvägs. Om Ryssland ska stoppas på slagfältet behöver vi löpa linan ut: mångdubbla det militära, ekonomiska och humanitära stödet till Ukraina och ställa om till en krigsekonomi. Då kan Väst hjälpa Ukraina att segra.

Det mesta tyder emellertid på att Väst inte menade allvar med att stötta Ukraina ”så länge det krävs”, att USA och EU inte är beredda att på allvar slåss mot ett nyimperalistiskt Ryssland. När vi står öga mot öga med det potentiellt sett största hotet sedan tyranniet hade hela Europa i sina klor för 80 år sedan, blinkar vi.

Västs demokratier är alltså inte redo att slåss för de de säger sig tro på. Det kostar för mycket i både kronor och väljarstöd. Här har vi pudelns kärna. I demokratier som våra västerländska hanteras allt i fyraårsperioder. Tuffa beslut paralyseras och nödvändiga reformer förhindras till följd av fokuseringen på nästa opinionsmätning, nästa valrörelse och den ständiga jakten på väljarnas förtroende. Detta gör våra demokratier ytterst sårbara när det verkligen gäller.

Auktoritära ledare som Vladimir Putin eller Xi Jinping behöver inte bekymra sig om detta. De kan utan svårigheter ha ett tio- eller femtonårsperspektiv på sina beslut. Även diktaturer behöver visserligen ett visst folkligt stöd, men de behöver inte bekymra sig om morgondagens rubriker, opinionstapp eller att få igenom en budget i parlamentet. De kan måla med breda penseldrag och behöver inte kohandla bort något längs vägen.

Tillhör framtiden auktoritära och genomkorrupta samhällen som det ryska och kinesiska? Jag vill inte tro det. Våra demokratier är trots alla sina tillkortakommanden överlägsna samhällen att leva i. Men den demokratiska världen har låtit sig paralyseras av interna konflikter och därigenom blottat den parlamentariska demokratins svagheter. Samtidigt fortsätter Ryssland och Kina att ta kliv framåt på världsarenan.

Framtiden är inte skriven. Men en sak vet vi: om inte den demokratiska världen förmår att slåss för det vi tror på, kommer världen domineras av helt andra värden och ideal än våra.