Efter ett väldigt långt uppehåll är det snart dags att åter besöka Kina, ett land jag blev väldigt förtjust i men som jag om inte tappat kärleken till så åtminstone utvecklat en större känslomässig distans till.

När jag besökte landet för första gången för snart 20 år sedan var jag full av fördomar. Jag väntade jag mig ett grått kommunistland, jag förväntade mig misstänksamhet från lokalbefolkningen och en skrattretande byråkrati. Även om byråkratin onekligen fanns där som en röd flagga (!) fick mina fördomar stryka på foten på näst intill alla andra områden.

Det var inget grått kommunistland jag besökte – det var ett modernt asiatiskt land som andades framtidstro. Det var inga misstänksamma kineser – de var nyfikna människor som ville öva sin engelska. Den fantastiska maten gjorde förstås sitt till. Då kostade det 400 kronor att få ett visum. Nu är kostnaden mångfalt fler. Då var internetcensuren fortfarande i sin linda. Nu är censuren och kontrollen på en helt annan nivå.

När jag lärde känna Kina fanns det stora och, med facit i hand, naiva förhoppningar om en öppning mot Väst. Beijing hade fått sommar-OS 2008, vilket många bedömare hoppades skulle få det kinesiska ledarskapet att inse fördelarna med att öppna upp landet även politiskt. Världen är ju som en stor familj!

Resultatet blev det rakt motsatta. En liten, och visserligen väldigt lokal, föraning om detta fick jag redan åren efter när det visade sig att de extra kontroller i kollektivtrafiken som införts inför OS permanentats. Några tecken på en politisk öppning kunde knappast skönjas. Under Hu Jintaos ledning skärptes förtrycket.

Sedan dess har utvecklingen i mer repressiv riktning bara fortsatt. Vi trodde att vi kunde förändra diktaturen genom att handla med den. Vi begick sålunda samma misstag som med Putins Ryssland. Det som hände var att både Kina och Ryssland flyttade fram sina positioner internationellt, hungrade efter mer och ökade förtrycket mot den egna befolkningen. Varken ryska och kinesiska medborgare eller sådana som klassats som statens fiender går trygga ens utomlands.

Kinas kommunistiska parti har bejakat digitaliseringen, och det är lätt att förstå varför. Potentialen till kontroll är enorm och bandet går inte att backa. Genom en kombination av massiv utbyggnad av ansiktsigenkänningskameror i offentliga miljöer, digitalisering av allt från hotell- och taxibokningar till, ja allt. WeChat-appen är i sin rätt appen to rule them all i Kina.

Ett exempel på hur kontrollen har skärpts och byråkratin ökat är när man vill skaffa ett sim-kort till mobilen. Först behöver man gå till mobiloperatören för att registrera sig och vänta en vecka på ett abonnemang. Därefter kan man gå till banken för att öppna ett konto. Då skickas en kod till mobilnumret som du har registrerat. När detta visas upp för banken är saken klar. De anonyma kontantkorten är således historia, en utveckling vi för övrigt ser även i EU. Det är knappast bara i Kina som massövervakningen tar sjumilakliv.

Det är också ett Kina i en mer turbulent tid. Vi har just fått veta att fastighetsutvecklaren Evergrande har begärts i likvidation med skulder på tre biljoner kronor. Detta kommer få stora konsekvenser för hela Kina då fastighetsmarknaden utgör en fjärdedel av kinesisk ekonomi. Bubblan är på väg att spricka och mitt i denna soppa sitter högt belånade kineser som köpt lägenhet på ritning och känna sig snuvade på sin nya bostad. Någon domstol att ta upp denna orätt i finns självfallet inte.

Trots att resan inne i Kina har bokats och planerats av en kinesisk medborgare, tillika min bättre hälft, har det varit något av en kamp att få till det. Allt har flyttats till digitala lösningar kontrollerade av den kinesiska staten. Och utlänningar är inte välkomna på alla hotell.

Det finns mycket att se fram emot. Både fint kinesiskt te, maten och sevärdheterna men framför allt barnens reaktion på det stora landet i öst. Jag hyser dock inga illusioner om att det är samma Kina som förr jag kommer besöka. Nu, snart två decennier senare, kanske jag får de fördomar jag en gång hade besannade.