Det nya året är här. Det ger oss möjlighet att blicka framåt. 2024 har potential att bli ett synnerligen turbulent år.

Sverige och våldet
Regeringen och Sverigedemokraterna kommer pumpa på med nya åtgärder mot det våld som alltjämt håller Sverige i ett fast grepp. Men kommer vi börja se resultat? Det är tveksamt om 2024 blir särskilt mycket bättre än 2023, som var ett rekordår vad beträffar bombdåd och skjutningar. Nu har vi fått tillskott i nyordslistan också – ”förväxlingsmord”.

Samhällsutvecklingen kan inte kallas annat än bedrövlig. Men samtidigt, givet kombinationen av massiv invandring, kravlös integrationspolitik och låt gå-mentalitet gentemot kriminella barn och unga, helt logisk. Det kommer dröja innan effekterna på de repressiva åtgärderna märks, och vi kan bara drömma om en radikal lösning á la Nayib Bukele i El Salvador. Fokus på rättssäkerhet gör svenska åtgärder långsamma och tämligen verkningslösa.

Ukrainakriget
Här finns inget slut i sikte. Volodymyr Zelenskyj har stakat ut målen för det nya året och frånsett fortsatta angrepp mot det annekterade Krym, vilket nog ses som en avgörande fråga för ett livskraftigt framtida Ukraina, är det fråga om defensiva mål allena. Samtidigt har det fascistiska Ryssland flerdubblat sina robotattacker mot ukrainska städer och ökat sin inhemska produktion av materiel. Ukraina kan behöva gå över alltmer till ett drönarkrig.

Realistiskt sett finns fyra möjliga utgångar av det pågående ryska anfallskriget. Den första är en ukrainsk seger i form av ett återtaget territorium. Detta är inte sannolikt så länge inte Väst går all-in i militärt stöd, vilket det inte finns några tecken på just nu. Den andra är en rysk seger i form av en ukrainsk kapitulation. Inte heller detta är troligt, tvärtom är signalen från Kyiv fortsatt kamp i form av en mobilisering av uppemot en halv miljon man.

Den tredje är någon form av fredsavtal eller eldupphör. Detta kan möjligen vara realistiskt på lite sikt när den ukrainska sidan har uttömt sina resurser och Ryssland tycker sig ha fått tillräckligt resultat av kriget. Men inte nu, och sannolikt inte under 2024. Den fjärde och troligaste utgången, om den kan kallas det, är en frusen konflikt. Det kan tänkas att överenskommelser om eldupphör nås, för att sedan brytas av och till, men att fronten ligger fast. För Ukraina är detta krig en existentiell kamp, för Ryssland är det en strid mot hela västvärlden där ett nederlag är helt otänkbart.

Gazakriget
Hamas brutala angrepp på över tusen civila judar den 7 oktober ledde, som förväntat, till en massiv israelisk respons. Dödstalen på den palestinska sidan, även om samtliga sådana ska betraktas med försiktighet, överstiger nu 20 000 människor. Det är en massiv slakt som pågår, men Israel har uppenbarligen beslutat sig för att slå ut Hamas till vilket pris som helst.

Än har Iranstödda Hizbollah inte klivit in som stridande part, vilket är lite förvånande givet vad denna grupp står för. Kanske finns inte resurser eller vilja att gå i krig mot Israel, kanske är den israeliska reaktionen på 7 oktober tillräckligt avskräckande för att få Hizbollah att avstå. Det kan också vara så att Iran avråder.

Tvåstatslösningen är förstås död som koncept, som idé. Den enda realistiska lösningen på konflikten, om det nu kan kallas en lösning, är förmodligen att palestinierna tas emot av Jordanien. Att Gaza och Västbanken ska kunna bli demokratiska grannar till Israel förefaller alltmer osannolikt. I synnerhet efter detta krig, som bara kommer föda än mer hat från båda sidor.

Höll ögonen på Xis ord under 2024.

Relationen USA-Kina
Den 13 januari hålls presidentval på Taiwan. Mot varandra står tre partier – Kinesiska nationalistpartiet (Guomindang, GMD), Demokratiska framstegspartiet (DPP) och Taiwanesiska folkpartiet (TPP). Mest intressant för omvärlden är partiernas syn på Kina, där DPP driver linjen för självständighet från Kina.

Opinionsläget är spretigt, vilket kan resultera i ett status quo i slutändan, men enligt en mätning den 28 december samlar DPP:s Lai ett stöd på 40 procent medan den Beijingvänlige nationalistledaren samlar knappt 29. Beijing hotar med handelskrig om DPP i händelse av en seger skulle driva självständighetslinjen. Många taiwaneser ser med rätta med oro på vad som händer i Hongkong just nu efter det kinesiska övertagandet. För dem står demokratin, och alla fri- och rättigheter som kommer med den, på spel.

Xi Jinping har varit tydlig med att Taiwan ska återförenas med fastlandet, och väldigt få länder erkänner ens Taiwans status som självständig nation. Detta är en definitiv röd linje för Kina. USA bistår visserligen Taiwan, men trots alla fagra löften om orubbligt stöd till taiwaneserna får det betraktas som osannolikt att USA går in militärt för att stödja landet i händelse av en kinesisk invasion. Den föga imponerande hållbarheten i utställda amerikanska löften om stöd ”så länge det krävs” har redan avslöjats i Ukraina.

Argentina
En liten men ändock intressant parentes är att krislandet Argentina har valt en ny ledare. Det ska bli spännande att se vad frisyrens okrönte konung Javier Milei kan åstadkomma. I intervjuer förklarar Milei pedagogiskt i vilken ordning libertarianska reformer bör genomföras, så han verkar åtminstone ha koll. Kan hans libertarianska retorik omsättas i praktisk politik, och skötas väl, kan han möjligen få det plågade Argentina på fötter.

Västerlandets tillbakagång

Känslan är att vi befinner oss i inledningen till en serie större internationella konflikter. Vi ser ett aggressivt Ryssland på frammarsch. Putin tycks obeveklig. Samtidigt ser vi ett alltmer nationalistiskt och konfrontatoriskt Kina som utmanar och hotar grannländerna i Sydkinesiska sjön och spänner musklerna runt och över Taiwan. Mitt i allt detta har vi ett försvagat USA, upptaget av interna konflikter i ett paralyserat politiskt system. Förloraren i detta är inte bara det amerikanska folket utan även Ukraina och hela den fria världen som alltjämt är beroende av ett starkt USA.

Kanske är det så att vi lever i vårt århundrades motsvarighet till tidigt 1930-tal. Auktoritära regimer är på frammarsch och demokratierna förmår inte stå upp. Eller så befinner vi oss snarare i 2000-talets motsvarighet till upptakten av första världskriget. Skillnaderna är förstås många. Vi har framför allt ett mer enat och demokratiskt Europa. Men Ryssland prövar just nu vår beredvillighet att stå upp mot tyranniet och för en världsordning som vi sedan andra världskrigets slut har sagt oss vilja försvara. Det går sådär.

Det som uppenbart saknas i våra demokratier är uthållighet, och i den dekadanta västvärlden är frågan hur hur villiga folken är att slåss för sina rättigheter. Inte särskilt, enligt vissa mätningar. När svenska partiledare hävdar att de skulle fly till Norge vid ett militärt angrepp mot Sverige sänder det tydliga signaler om en väldigt låg försvarsvilja. Hur vi skulle agera i skarpt läge kan ingen veta, men entusiasmen för att försvara Sverige tycks begränsad.

För att inte dagens lokala bränder ska spridas till en större global härdsmälta krävs försök till avspänning från samtliga stormakter. Här tycks läget ganska låst just nu, även om det gjorts seriösa försök mellan USA och Kina att åtminstone börja prata med varandra igen, vilket är välkommet. Alltsammans kompliceras förstås av att det är fråga om stormakter med helt olika syn på vilken världsordning som ska råda, med olika syn på fundamentala mänskliga fri- och rättigheter. Det är svårt att nå enighet i global handel om den ena sidan ägnar sig åt stöld och spionage. Det är knepigt att ingå avtal om den andra sidan bryter mot dem och hotar omvärlden med kärnvapen.

2024 kan således bli ett turbulent år på många håll. Och då har vi inte ens räknat in osäkerhetsfaktorn, att det kan hända saker som vi inte har en aning om i dag och vars konsekvenser därför är oöverskådliga.

God fortsättning, förresten.