Vi lever i en tid av skendebatter och medvetna missförstånd. En tid där den som vill göra oss förberedda på en framtida krigssituation samt hjälpa ett annat militärt angripet land till självförsvar stämplas som ”krigshetsare”. En tid där den som aningslöst vill möta vapen med handhjärtan och tycker att det angripna landet borde ge upp, för fredens skull, betraktas som fredsälskare.

Det är i sanning ett märkligt tvärtomspråk. Lite som Peter Kadhammar konstaterar: ”Att kalla Bohlin och Bydén för krigshetsare är som att kalla en läkare som ger hälsoråd för cancerhetsare eller en trafiksäkerhetsinformatör för dödstrafikhetsare.”

Bisarrt är bara förnamnet. Men så här ser den politiska spelplanen ut nu. Det finns inga försök att förstå den politiska motståndaren längre. Allt handlar om att förvränga, missförstå, märka ord och misstänkliggöra. Denna konst har Socialdemokraterna visserligen behärskat till fullo i många herrans år. De har alltid, och mycket framgångsrikt, lyckats utmåla sina motståndare som onda. Borgerligheten har utmålats som elakingar som hellre sänker skatten för de rika än prioriterar vård för barn och gamla.

Det är delvis mot denna bakgrund vi ska förstå överreaktionerna på det som statsminister Ulf Kristersson, civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin och ÖB Micael Bydén har sagt vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen, men också förtydligat efteråt.

Ingen sade att Sverige löper stor risk att bli militärt angripet i morgon. Men den som vill vantolka kommer vantolka. Ingen har heller sagt att Ryssland med säkerhet kommer anfalla ett annat europeiskt land inom tre till sex år. Men den som vill göra narr av säkerhetspolitiska bedömningar som bryter mot den eviga fredens linje, som varit inofficiell säkerhetspolitisk doktrin i vår del av världen i många år, kommer göra det.

Det är svårt att tala allvar med folk i ett dylikt klimat. Men som det brukade heta i feministiska kretsar: vi måste prata om det. Och mer än så. Vi behöver göra verkstad av pratet, det vill säga rusta upp vår försvarsförmåga, såväl civilt som militärt.

Vi svenskar brukar slå oss för bröstet för vår sammanhållning. Jämfört med många andra länder stämmer nog denna bild ganska väl fortfarande. Vår riksdag brukar kunna fatta beslut, den blir inte paralyserad. Regeringschefen behöver inte utlysa nyval i tid och otid på grund av parlamentariska låsningar. Våra myndigheter fungerar hyggligt.

Baksidan av myntet är vår senfärdighet och ovilja att ta in allvaret innan krisen står och stirrar oss i ansiktet. Det krävdes ett fullständigt haveri av vårt asylmottagande innan den dåvarande regeringen agerade. Det krävdes ett krig i vårt närområde innan det började sjunka in att krig faktiskt även kan drabba oss.

Att ta det säkra före det osäkra är inte att ”hetsa”. Tvärtom är det att ta ansvar, att se till att vara förberedd, att förebygga. Sverige kan inte längre regeras av personer som tecknar hemförsäkringen först när huset står i lågor.