Ulf Kristersson sade något viktigt under sitt tal under Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Han sade det inför en publik bestående av allt från ministrar till Hans majestät konungen själv. Det var således ett tal som han sannolikt lagt extra stor vikt vid.

Talet handlade om Sverige i en ny orolig tid. Om inre och yttre säkerhet. Om värdet av militärt samarbete för att göra Sverige tryggare. Men också om betydelsen av att folket, var och en av oss, står berett. Ändå handlade rubrikerna efteråt om att statsministern skulle ha splittrat, ja närmast hetsat.

Vad sade då Kristersson som har rört upp sådana känslor hos motståndarna? Jo, detta:

Vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap. Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Inte mer och inte mindre. Medborgarskap är inte en resehandling.

Politiker, debattörer och tyckare till vänster i politiken vantolkade genast detta som ett angrepp på alla invandrare som kommit till Sverige och med tiden erhållit svenskt medborgarskap. Statsministern pekar ut människor, skapar ett ”vi och dom”, hävdas det. Det var förväntat att Kristerssons tal skulle vantolkas, det är ju så det politiska samtalet ser ut numera. Det styrs av medvetna missförstånd och spelad upprördhet.

Ty det som hävdas om Ulf Kristerssons tal stämmer naturligtvis inte. Det Kristersson gör är att lyfta en problematik vi talat alldeles för lite om, nämligen att Sverige har delat ut både uppehållstillstånd och medborgarskap väldigt frikostigt.

Det finns väldigt många utrikesfödda runt om i landet som blivit svenska medborgare utan att kunna språket eller förstå det land de blivit medborgare i. Vad detta gör med sammanhållningen i ett land har det diskuterats flitigt kring. Men vad gör det med försvarsviljan?

Det har predikats mångkultur utifrån ett önsketänkande att samhället blir starkare när olika kulturer blandas, men alltfler har nu sett att vi inte har mångkultur i den bemärkelsen. Vi har särkulturer. Segregation. Olika kulturer finns här, men de möts sällan.

Fråga valfri vit svensk man på stan hur många jämnåriga från Nordafrika eller muslimer från Syrien han har i den närmare bekantskapskretsen och svaret lär i de flesta fall bli noll. Och vice versa. Vänstern brukar rikta kritik mot oss svenskar för detta, anklaga oss för att vi inte ”bjuder in” nyanlända i vår gemenskap. Men det är knappast hela sanningen. En utsträckt hand måste tas emot också, och det är uppenbart att många invandrargrupper inte vill integreras, inte är intresserade av att anpassa sig till majoritetssamhället. De lever sina liv ungefär som de gjorde i hemlandet. Detta behöver inte vara ett problem i sig, givetvis beroende på en del faktorer som kvinnors integrering på arbetsmarknaden och barnuppfostran, men det kan bli ett bekymmer när vi ska enas mot en yttre fiende.

Misstanken att många ansökt om svenskt medborgarskap just för den svenska resehandlingen och det skydd och den frihet den ger, inte för att bli och leva som svensk i Sverige, är knappast ogrundad. Vi har medborgare och ”medborgare”, där den sistnämnda gruppen är personer som kommit utifrån och förvärvat ett svenskt medborgarskap primärt för de privilegier det erbjuder. Vi har därtill ett stort problem med ”borttappade” svenska pass, som givetvis säljs vidare. Även här har vi varit naiva, och det är lite oklart om de strängare reglerna kring passhanteringen ännu har kommit på plats.

Synen på det svenska medborgarskapet behöver uppdateras, dess plikter och krav förtydligas. Det första steget är att göra det mer utmanande att erhålla. Medborgarskap ska inte längre delas ut som godis från en automat.

I ett läge där Försvarsmakten varnar för att Sverige kan dras in i en konflikt med Ryssland är det angeläget, ja helt nödvändigt, att vara tydlig med vad som förväntas av den som uppbär svenskt medborgarskap. Att låtsas som om problemen beskrivna ovan inte finns är oansvarigt. Det har vi inte råd med.