”Nu handlar det om att gå från ord till insikt. Framför allt att börja agera, som enskild person eller som befattningshavare. Att göra jobbet.”

Sveriges överbefälhavare Micael Bydén hade ett bistert och kargt budskap till svenska folket på Folk och försvars rikskonferens i Sälen: förbered dig för en skakig resa framöver. Se till att göra det du kan som privatperson. Dels för att klara livhanken om Sverige blir utsatt på något sätt av främmande makt, dels för att bidra till att försvara Sverige både civilt och militärt.

Det finns gott om människor där ute i stugorna som tycker att ÖB och regeringen överdriver när det talar om en ökad risk för krig. Men det är inte ett dugg konstigt att tonläget nu är annorlunda än för några år sedan. Vi har ett krig i Europa, och vårt säkerhetsläge är kraftigt försämrat. Om detta är de flesta ense. Frågan är vad Rysslands krig mot Ukraina och allmänt mer aggressiva politik betyder för oss som land.

Visserligen hävdar både Försvarsmakten och regeringen att det inte föreligger en stor risk för ett enskilt militärt angrepp mot Sverige i nuläget. Men vi ska minnas några saker här. Vi kan backa till den 17 december 2021. Då lade Putin fram en lång kravlista på västvärlden. Den förbjöd Nato att godkänna fler medlemmar, krävde ett tillbakadragande av Natos vapen och trupper till 1997 års gränser (vilket skulle lämna både Polen och Baltikum utan försvar) och krävde att Nato måste ha godkännande från Ryssland för att hålla övningar i östra Europa. Väst skulle också ”respektera” Rysslands intressesfär samt erkänna det illegalt annekterade Krym och Donbass som ryska.

I praktiken ville den ryske presidenten inte bara utöka den ryska intressesfären och tvinga Väst till reträtt – han ville diktera enskilda länders säkerhetspolitiska framtid. Inklusive Finlands och Sveriges. Det var uppenbart för alla att denna kravlista var så oacceptabel, ej endast i sin helhet utan också punkt för punkt, att den inte ens kunde bli föremål för en förhandling.

Så fick Putin sitt krig och kunde skylla på Väst, vilket han alltjämt gör, för att de inte ville förhandla och bevara freden, ett mantra som sedan dess upprepats av ryssvänner i Väst.

Det är delvis mot denna bakgrund vi ska se det allvarliga tonläget gällande vår säkerhetspolitiska situation. Putin vill återupprätta den sovjetiska intressesfären, vilket inbegriper stora delar av Europa som slagit sig fri från sovjettidens bojor och förtryck. Sverige skulle, om Putin fick sin vilja igenom, inte tillåtas ha en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. Vi skulle hela tiden behöva se oss över axeln och anpassa oss efter Kreml.

Syftet är att slå split mellan EU och Nato för att maximera det ryska inflytandet. Med detta kommer allehanda försök att skapa osäkerhet och kaos i Europa medelst allt från cyberkrigföring till migrantströmmar.

En rysk seger i Ukraina kommer öka Putins aptit efter mer. Nästa logiska mål är Baltikum. Men eftersom Estland, Lettland och Litauen är Natomedlemmar lär ett ryskt angrepp inte ske förrän Putin försäkrat sig om att USA inte blir indraget, och det kanske kan räcka att presidenten heter Donald Trump.

Med allt detta sagt är det inte särskilt smakfullt att se ledarna för Moderaterna och Socialdemokraterna varna för det ryska hotet när vi vet att dessa två partier i stor enighet monterade ned det svenska försvaret. Mellan åren 1995 och 2015 avvecklades över 90 procent av armén och 70 procent av marinen och flygvapnet. Självfallet måste även Försvarsmakten anpassas utifrån rådande omvärldsförhållanden, men tron på den eviga freden efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall visade sig vara synnerligen naiv.

Det svenska politiker ägnade sig åt under dessa år var en sorts massförstörelse av både svensk försvarsförmåga och skattepengar. Nu kräver sosseledaren en kraftigt ökad vapenproduktion och den M-ledda regeringen begär samma sak. Alltid denna senfärdighet. Det krävdes en kollaps för det svenska asylmottagandet innan landets ledning insåg att politiken var ohållbar. Det krävdes ett krig i Europa innan det började talas om konkret upprustning. Så här kan man inte styra ett land.

”Historien upprepar inte sig själv, men den rimmar” är ett citat som ofta tillskrivs Mark Twain. Oaktat dess upphovsman är det tänkvärt, och i takt med att åren går inser jag att det verkar stämma. Historien har en otäck förmåga att gå i cykler, att återkomma i sin allra brutalaste form. Inte sällan just när vi trodde att vi hade vänt blad. Utvecklats. Blivit lite bättre som art.

Det kan vara så att vi lever i en sådan tid igen. En tid när det där otäcka väntar runt hörnet. Men då måste vi, precis som våra förfäder, visa oss vara uppgiften mogen. Huruvida vårt sojalattedrickande och Netflixknarkande folk verkligen kommer vara det är en fråga alltfler borde ställa sig.

Värt att försvara?