Få politiska händelser har paralyserat de politiska, mediala och kulturella eliterna i Sverige som Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och deras fortsatta tillväxt. SD har gått från avskydd narr till en reell maktfaktor i svensk politik.

Liberala företrädare skrattade åt Jimmie Åkesson när han som ny riksdagsledamot bar folkdräkt vid riksdagens högtidliga öppnande. Numera gör Socialdemokraternas ledare samma sak. SD-ledaren mötte både öppet förakt och medvetna missförstånd när han talade om svenskhet. Sedan runt åtta år tillbaka tävlar riksdagspartierna, i varierande grad, om att predika vad som är svenskt och inte. Magdalena Andersson predika rent av i förra valrörelsen att Sverige ska bli mer som Sverige igen.

Den socialliberala och socialistiska analysen av SD:s framgångar är att M, KD, L och S har närmat sig Åkessons parti, och vem vill rösta på kopian. Det är en ytterst grund analys. SD växte ju till sig även i orkanliknande motvind, när samtliga riksdagspartier tog avstånd, när mainstreammedierna bedrev kampanjer och när partiets möten stördes av stenkastning och brölande aktivister. Samhällseliterna mobiliserade. Väljarkåren gick emellertid i motsatt riktning. Inte ens en välplanerad kupp från public service om Jimmie Åkessons spelande dagen före valet hjälpte.

Andreas Johansson Heinö skriver om det borgerliga projektet och om SD:s skickliga navigering in i den svenska konservatismen. Visst fyllde SD en lucka som lämnats av de borgerliga partier som traskat åt mitten. Men det handlar inte bara om ideologi utan mer om enskilda sakpolitiska områden som vuxit i betydelse. Den mest uppenbara är migrationspolitiken, men den spiller över på en mängd andra områden. Just därför har den fått en sådan sprängkraft, tyvärr också i ordets rätta mening.

Även om det länge blåste snålt fick SD en avundsvärd situation. Begreppet ”sjuklövern” beskrev det nästan unika läget när SD agerade ensam opposition mot resten av riksdagens konsensuspolitik. För den som önskade en förändring fanns det egentligen inget alternativ.

Konsensuspolitikens fördärv lade grunden för SD:s framgångar. Detta är en läxa för alla politiska partier – ja, för hela det politiska systemet. När en grupp, organisation, ett parti, företag eller annan konstellation hamnar i grupptänkande och fastnar i bekräftelsejäv är det oerhört viktigt med visselblåsare. SD blev en sorts visselblåsare när den svenska parlamentarismen kört i diket. Låt vara utifrån sina egna ideologiska utgångspunkter.

Det var inte bara naivitet och missriktad godhet som ledde oss till asylkaoset 2015. Det var framför allt grupptänkande, egentligen samma symptom som i Quickutredningen där alla obekväma frågor ledde till repressalier och kritiker snart lärde sig att hålla tyst. När ett helt land börjar bete sig som en sekt är det illa ute.

Ett välfungerande demokratiskt samhälle måste fungera som en lärande organisation. Har då Sverige lärt något av kraschlandningen i migrationspolitiken? Möjligen i den enskilda sakfrågan. Vägen tillbaka till en miljöpartistisk migrationspolitik känns väldigt lång, i synnerhet som det nu lagts fast en politik även på EU-nivå. Men problemet med grupptänkande är inte borta ur politiken.

I Sverige tenderar pendeln att svänga mellan extremer, onekligen talande för ett land vars självbild är att vi på något sätt patenterat begreppet ”lagom”. Det är egentligen väldigt lite med Sverige som är lagom. Så frågan är inte om vi kommer upprepa misstagen i migrationspolitiken utan snarare vilket politikområde som kommer drabbas härnäst.

Anledning till fniss en gång i tiden.