Värdegrund har kommit att bli ett begrepp som knappt någon offentlig eller privat verksamhet kan ignorera. Alla måste ha en och alla bör ta ställning. Ett företag kan vilja marknadsföra sig självt med att det står för något, och detta beskrivs inte sällan som företagets värdegrund. Ofta är det infantila saker som ”alla människors lika värde”, helst manifesterat med en regnbågsflagga, men det kan också handla om miljö, klimat och vegetarianism.

I integrationsdebatten talas det i stället om ”svenska värderingar”. Efter decennier av strikta regler kring vilka ämnen som fått dryftas, och särskilt med vilka ord, är det nu fritt fram att prata svensk kultur och svenska värderingar samt hur dessa ska tillgängliggöras nya invånare.

Ganska snart har vi gått från självklarheter som att den som invandrar till Sverige ska anpassa sig tillräckligt för att kunna bli anställningsbar samt att inte gifta bort sina döttrar till informella regler kring klädsel och hur vi hälsar. Stefan Löfven proklamerade grötmyndigt att i Sverige tar vi i hand, apropå att vissa män vägrar ta kvinnor i hand. Sakta men säkert har vår hantering av begreppet svenska värderingar blivit väldigt likt hur vi hanterar Värdegrunden. Det blir en snuttefiering av alltsammans med fokus på detaljer i stället för de stora och relevanta dragen som är viktiga för sammanhållningen i ett samhälle.

Vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman har reagerat för utvecklingen där allt från fotbollslag till busshållplatser används för att markera värderingar och ställningstaganden från delar av samhället. Hon räds ett Sverige där institutionerna överger åsiktsneutraliteten.

Det är en något yrvaken oro. Någon kanske undrar var Kajsa Ekis Ekman befann sig när hela det offentliga Sverige, och även det privata näringslivet, mobiliserade mot Sverigedemokraternas väljarframgångar i allmänna val. Något liknande har sannolikt inte skådats i det demokratiska Sverige tidigare. Då dikterade Värdegrunden att samhället måste göra motstånd. Alla drog sitt strå till stacken – morgontidningarna, kvällspressen, public service och inte minst det kulturella etablissemanget. Det var full gas mot alla SD-as. Men det hjälpte föga, vilket ändå får sägas vara ett styrkebesked för svensk demokrati.

Sedan 2010 har väldigt mycket hänt, SD är i princip insläppta i värmen. Värdegrunden måste således ha ändrats. Här kommer vi in på problemet med en värdegrundsstyrd offentlighet. Det som var giftigt i går kan vara kosher i dag, de utfrysta får i bästa fall något slags postum upprättelse. Den som vill vara korrekt i alla lägen har ett jobb att göra för att navigera i denna snårskog. Att tänka fritt är inte ett alternativ.

Jag kan ge Kajsa Ekis Ekman rätt i att offentliga institutioner inte ska tycka så mycket. Busshållplatser ska vara busshållplatser, inte politiska statement. Prideflaggan ska inte hissas på offentliga byggnader som representerar oss alla. Bibliotek ska inte rensa ut författare. Kommuner ska göra det allra bästa de kan för kommuninvånarna till minsta möjliga kostnad, inte snickra på värdegrunder och värdeord. Och opolitiska tjänstemän ska inte obstruera.

Ekis Ekman har också rätt i att Värdegrunden, olikt regler och avtal, är elastisk och således svår att ta på. Den ska betraktas som självklar, men behöver inte alls vara det i alla lägen. Dessutom finns den på en högre nivå, den begränsar sig inte till arbetstagarens tid på arbetsplatsen utan omfattar även fritiden genom att inkludera medarbetarens engagemang i bland annat sociala medier. Vi är i dag alltid offentliga och representanter för vår arbetsgivare i någon mån.

Vill vi ha åsiktspluralism måste detta tillåtas inte bara i privat sektor utan också offentlig. Olika hudfärg och kön är ingen garant för stor åsiktsbredd på en arbetsplats. Värdegrunden har kommit att fungera som en vakt mot avfällingar, ett minfält som alla inte är redo att passera. Därför behöver fler våga lyfta problemen med värdegrundsstyrda organisationer. Särskilt när de är offentliga och blivit fartblinda.