Det finns en mänsklig fascination vid att söka mönster och finna historiska paralleller till händelser i vår samtid. Således uppstår frågan var vi placerar in oss i vår närtidshistoria. Befinner vi oss mitt i det glada 1920-talet? Eller månne dess krisartade slut? Eller kanske i 1910-talets förkrigstid innan det stora kriget bröt ut, med alla följder som det fick på resten av seklet?

Enligt den polske premiärministern Donald Tusk befinner sig Europa i en förkrigstid. Krig är inte längre ett begrepp från det förflutna, konstaterar han. Tyvärr har han rätt. Delar av Europa rustar nu upp. Det är från låga nivåer, och någon egentlig krigsproduktion är det inte fråga om än. Men dit lär vi dessvärre behöva nå om vi ska vara redo att möta hotet från öst.

Precis som den svenske kungen påminde om i sitt tal när Natos flagga hissades i Stockholm, vill Sverige fred. Vi vill inte bråka med någon. Tvärtom har vi en lång historia av att komma överens med både stora och små länder. Men när vår frihet och vårt självbestämmande hotas av en aggressiv granne med expansionslust måste vi agera. Så har nu också skett. Sverige rustar upp och är nu medlem av Nato. Det hade aldrig hänt om Putin valt att vara en normal granne.

Det finns dock flera hinder för vår upprustning. Dels mentala. Sverige och västvärlden befinner sig alltjämt mentalt i fredstid även om säkerhetsläget beskrivs som det allvarligaste sedan andra världskriget. Det är som om allvaret inte riktigt vill sjunka in hos befolkningen. Bilden av krig på riktigt passar dåligt in mellan den skummade latten och kimchin.

Emellertid finns också praktiska hinder. Att bara sätta igång och producera ammunition går inte. En av många flaskhalsar är testningen av ny ammunition, och i vårt regelstinna land ska allt upphandlas och stämmas av mot regelverk och gällande lagstiftning. Såklart. Detta ger en oerhörd seghet i implementering. Diktaturer kan beordra företag att börja producera ammunition och sätta folk vid maskinerna med hot om all möjlig repression. Så fungerar inte våra demokratier, vilket vi förstås ska vara glada för. Men det gör oss långsamma i händelse av kris.

Upprustning handlar självfallet inte om Barbarossa 2.0. Allt handlar om avskräckning, att spänna musklerna i ett slags militär penismätning för att uppnå en situation där båda sidor inser att allt måste göras för att undvika en militär konflikt. Hade Ukraina haft Patriot, F-16 och löften om militärt stöd från Väst hade Putin sannolikt aldrig vågat gå in. Det var den svaga reaktionen vid annekteringen av Krym som sporrade diktatorn att gå vidare. Han hade goda skäl att anta att EU och USA åter igen skulle visa sig svaga.

Sveriges kris- och därmed krigsberedskap kan onekligen ifrågasättas. Granskningen av kaoset i januari när runt tusen fordon fastnade på E22 är en obehaglig påminnelse om brister i vår krisförmåga, som Expressens Patrik Kronqvist konstaterar:

Under den första natten, när många bilister redan suttit i utkylda bilar i över tolv timmar, behövde Försvarsmakten få en stödbegäran för att kunna sätta in sina bandvagnar i evakueringsarbetet. Men Trafikverket sa nej och hänvisade till att man saknade … rätt blankett. 

När vår kapacitet att hantera kriser prövas lever den inte alltid upp till den svenska självbilden av professionell förvaltning och platta organisationer. Långt därifrån. Det leder oss förstås till frågan hur vi skulle klara en större nationell kris i form av något slags angrepp, exempelvis mot vår civila infrastruktur. Kommer Myndighetssverige våga gå utanför ramarna eller, som i exemplet ovan, gömma sig bakom en påstådd brist på rätt blanketter? Jag är inte helt trygg med svaret i mitt eget huvud här.

Polen, Tyskland, Frankrike och de baltiska staterna inser alla allvaret i det ryska hotet. Detta är länder med minne av krig. De har varit där, och de vet vad rysk expansionism betyder i praktiken. Alltmer tyder på att det är denna framtid vi har att möta, och då måste vi vara redo. Våra barn kan mycket väl behöva möta en fiende i strid.

Den terrorstat som Putin styr förtrycker inte bara sin egen befolkning utan bombar numera också grannländer, torterar krigsfångar och mördar civila systematiskt. Den som vill att Ukraina ska nå en uppgörelse med Ryssland måste ha i åtanke vilken sorts fiende denna så kallade fred sluts med.

Med Putins Ryssland kan det inte finnas någon samvaro. Bara ett envist motstånd. För att lyckas med detta behöver vi bygga långsiktig motståndskraft.